Igår flaxade Skatan tur och retur Göteborg ... för att ta farväl av en ny, men gammal vän och besöka hans änka (en väldigt kär och speciell person), barn och barnbarn... Jag gungade fram genom Sverige i ett X2000-tåg , från den ena till den andra sidan (i alla bemärkelser) och hann tänka en hel del... över liv och död, början och slut, det viktiga i livet... bandet mellan människor.
Skatan läste också i sin Virgina Woolf (Dagboksbladen) och funderade över sitt bloggskrivande... Hur privat får det bli? VW skrev sin dagbok och hade för avsikt att publicera den i redigerad form som sina memoirer, hon skrev ingående om sina vänner, och ovänner, kunde dag för dag ändra inställning om karaktärer och personlighetsdrag... precis som man själv gör...tycker om den ena dagen.... och kan reta sig på något den andra... men längst in i hjärteroten, vet man vem man tycker om, vilka människor som finns där, stannar kvar och betyder något . ... trots allt... trots alla fel (som vi ju alla har, inte minst Skatan själv) och brister. Och Skatan har bestämt sig... jag kommer nog att fortsätta vara privat... och då menar jag inte att utelämna mina vänner "med hull och hår"... men utgå från mig själv i mina möten ...utelämna mig själv "med hull och hår"...
Bilden visar Bergssalen i Kungälv där vi tog farväl av N som vigdes till den sista vilan...
2 kommentarer:
skogsnuvan säger: Jag tycker att du ska fortsätta skiva precis som du gör. Det är ju därför vi skriver. För att få ur oss det som vi behöver få ur oss. Ps Vilken fin plats för en begravning föresten
Skogsnuvan! Ja verkligen en fin plats ... med klippan i bakgrunden som vägg. Och ... du har så rätt så rätt. Det är därför vi/jag skriver.. för att få ur oss och "spegla oss" och få mothugg och medhåll...Vad kul det är !
Skicka en kommentar