Rapport fran Bad Ischl och det sunkiga it-caféet....

Nu är vi alltsa framma i Bad Ischl se´n igar... och jag sitter igen pa det sunkiga it-caféet. Vi skaa verkligen fixa uppkoppligen hemifran pa ett eller annat sätt... sa jag atminstone slipper tobaksröken när jag bloggar. Mannen är i Halle i Tyskland, han for tidigt i morse...

Vyn ovan är tagen i maj eller juni och nu är det ju helt andra färger. StinaPinaFina kände igen sig... var lite försiktig när vi skulle in i skogen.. Hon lämnade den i somras efter att ha mer eller mindre blivit anfallen av tva cirkus-vakthundar.. Det var iiinte roligt. Men vi gick var runda... Och det ääär skönt att vara här nere.

I natt öste regnet ner men det har klarnat upp. Pa alptopparna ligger det snö men här nere i dalen är det cirka 8 grader varmt och skönt.

Vi hörs snart igen... kanske med lite färska fotografier....

Och om några timmar bär det iväg....

Packningen är klar... t o m StinaPinaFinas, och om några timmar far vi söderut med anhalt först i Yngsjö hos äldsta Dottern, Svärson I, Ida och Jo-Jo. Sedan färjan tidigt i morgon bitti, övernattning nå´nstans i Tyskland och på söndag kan vi titta ut genom vårt sovrumsfönster och se Traun flyta förbi... klädd i lite andra färger förstås. Gråvitt kanske?
Vi har inte varit nere i Bad Ischl sedan i försomras... och såå mycket har hänt härhemma sedan dess.

Jag skall nog uppsöka den där sunkiga lokalen där jag kan blogga... men inte varje dag kanske... Så hej då på ett tag. Åter 6 december i Sverige, hemma i Villa Skogsberg den 8:e... So long, som farsguben brukade säga.

Det blev Mamma Mia och ingen Petter...

Tredje gången gillt.... Jag har skrivit ett lååååångt inlägg under den här rubriken två gånger redan... och plötligt, vips, försvann allt och jag har fått börja från början. Nu dj...rs...

Vi väntade och väntade men hörde inget från Petter så vi bestämde oss för matiné och Mamma Mia klockan 15.45. Åkte dit, fick inga biljetter men köpte istället till föreställningen klockan 18.15, åkte hem, lagade middag,avnjöt dito, gick en sväng med StinaPinaFina (som avskyr hundväder dvs regn och blåst och rusk. Man får draaa henne runt kvarterat) och gick på bio.

Mamma Mia var precis så bra som alla som sett den har sagt. En fartig, glad, sprallig, sentimental musikal om vänskap och kärlek, främst den här vänskapen som håller i vått och torrt och naturligtvis fick mina tankar att gå till Margiths och min vänskap som aldrig tar slut ... filmen triggade igång alla minnen och jag inser att Margith i alla högsta grad är närvarande i mitt liv och kommer så att förbli. Jag tänker på henne i stort och smått, har kul med henne och.... saknar henne så fruktansvärt mycket... men hon finns hos mig... och den vänskapen kan ingen ta ifrån oss...

När jag skulle krypa till kojs fick jag syn på mobilen som jag alldeles glömt bort. Ett missat samtal.

I morse ringde jag upp det missade samtalet som var från Petter.... Som tur var hade han, när han kom tlll Nyköping, bara femton minuter på sig till tåget tillbaka skulle gå så han hann inte med ett besök hos mig. Tur, eftersom jag hade glömt min mobil och det utlovade skrovmålet kanske inte infriats. Petter är också en av de här fantastiska människorna som gör det de vill utan massa om och men. Någon hade berättat att de hört Lolita på radions P1 och sagt till Petter att här var en självfrände...han tog kontakt och vandrade tillsammans med Lolita till Nyköping där han tog tåget tillbaka till sitt jobb som lärare. Både Petter och Lolita har diskbråck (Lolita är stelopererad) och fått lära sig att röra på sig är det bästa... och så blev det en vandring för Lolita Stockholm - Hamburg. Hon tyckte att hon skulle kunna göra något för att väcka männskor för miljön och samtidigt röra på sig.. och så kom den här idén att "pilgrimsvandra". Jag hoppas att få träffa både Lolita och Petter "live" någongång.. Jag kommer iallafall följa hennes vandring och väg och äventyr... till Hamburg.

Hon kommer inte.... förbi

... Skatan har just talat med Lolita...och hon tar en annan rutt för att komma till sin stuga. Oj vad jag blev besviken... men jag förstår ju att hon gör det optimala... och så väntar ju någon alladeles speciell med middag... Jag önskar henne all lycka på vandringen...

Och kanske kommer Petter, en man som har följt henne en bit på vägen... innan han tar tåget tillbaka till Stockholm.



PS: Jag har lagt ut en länk till Lolitas blogg om sin vandring här bredvid. DS

Fantastiska Lolita Ray

Skatan läste hos lilla blå om denna fantastiska kvinna som skall vandra från Stockholm till Hamburg .... för miljön. Kunde inte låta bli att uppmana er även från min blogg att "sponsra" med sovplats eller mat eller... på hennes väg ...

Och just nu har jag ringt Lolita och imorgon kommer hon hit och jag hoppas kunna ge henne ett skrovmål iallafall innan hon skall vidare till sitt torp där hon vill övernatta... söder om Nyköping.

Den gamla Skatan ... flaxar ännu ... och igen...

Idag är det tokpackning förstås. Skatan har liite svårt att planera och göra nå´t i lugn och ro... här skall flaxas.

Vi lyfter i morgon mot Kroatien och Zadar och en marina där en båt ligger och väntar .. vi skall segla...i den Kroatiska skärgården

On the road .... igen

Igår var Skatan hos tandläkaren i Stockholm, besökte pappa förstås och gick gick gick på Stockholms gator. Visst är Stockholm fantastiskt men jag är glad att jag inte bor där i "smeten" idag med alla framrusande otåliga människor, cyklister och bilister ... men så bodde vi ju preciiis vid Stureplan också´.... i huset till höger på bilden. Fantastisk våning, fantastiskt läge ett stenkast från Humlegården men men... man skulle ha varit 30 sådär ... Gränden användes fredag lördag (mest) som urinoar, ibland till mer än så, och för snabbisknull mot huset, och och...eftersom ju flera klubbar bokstavligen låg runt hörnet. Ja, det blev helt enkelt lite för mycket när man hittade knarkare i trappen, knappast vågade säga till dom som pinkade efter det att en kille blivit mördad på Kungsgatan ett stenkast bort när han sa åt några som just pinkade i en port..



Surkärring!..Nu låter Skatan så lastgammal som hon för tillfället känner sig. Men... sen Margith lämnade mig så så har all glädje försvunnit, allt lättsinne... Med Margith var man "ålderslös"... Nu, fast jag försöööker tänka positivt och på allt kul vi haft... och le och känna glädje vid minnena så tränger sig "aldrig mer"-tankarna fram ... och lägger sig som ett tjockt filter mellan mig och världen och nuet och livsglädjen (Skatan har ju hur mycket som helst att glädjas åt... egentligen).


Men det blir ett annat inlägg nå´n gång.... om åldrar....och ålderstänkande .

Nej ....

Nu skall Skatan packa bilen med StinaPinaFina i tratt och åka till Borlänge, Sonen. Skatan, Djupingen, Bonden och lilla a skall träffas i ateljén för första gången utan Margith...