onsdag, november 26, 2008

Nu haller jag pa att bli smatt gaaalen....

... för idag har jag inte ens lyckats komma in pa min Skatans Tänk... och inte pa nagra andra blogspot-bloggar heller...

sa fran och med nu kommer jag att skriva mina inlägg pa min Skatans tankar (Blippa pü den blaa texten sa kommer du dit) ... tills jag är hemma i Sverige igen. Se´n far vi se..

Österrike är hur underbart och fantastiskt som helst ... men när jag inte kan arbeta med min blog... när blogspotten inte funkar... Jag blir sa fruuustrerad. Och inte kan jag sticka hit ner till den här inrökta rökiga sumpiga mörka lokalen där jag inte ens kan skriva a med liten ring över....stup i kvarten...

Och blogga bör man, annars dör man... atminstone Skatan


Skatan är malad av Lars Jonsson ... en av de allra bästa fagelmalarna...

söndag, november 23, 2008

Jag skriver inlägg... men inte här...

Nedanstande inlägg har jag skrivit i min nya blogg som ni kan nü antingen härifran genom att markera här eller här alldeles till höger. Pa wordpress kan jag göra inlägg även om det gar trögt där ocksa. Da och da kopierar jag över ett inlägg hit men ni är naturligtvis jättevälkomna till mitt nya blogghem.



Skatan har läst en av de böcker som hon klassar som "den bästa någonsin" ... kanske... tillsammans med några andra... också... kanske.

Nåväl.

Jag har läst Allt är vind av J M G Le Clézio, årets nobelpristagare. En värdig sådan måste jag verkligen säga. Jag hade inte läst något av honom tidigare ... men nu kan jag säga att den här boken iallafall är i nobelprisklass, tycker Skatan.

Som det står på baksidan ..."sammanflätas två parallella skeenden: författarens alter ego Jeans ungdomsår i Nice, London och Mexiko, och hans förfäders liv efter utvandringen till ön Mauritius under Franska revolutionen."

Det är den yttre berättelsen.

Le Clézio är några år äldre än jag. Men... han skildrar sin ungdom med ett språk som doftar, känns, visualiserar tiden... då... 50- och 60-tal så att jag själv, "återfinner" min egen ungdom med dess höjdpunkter, sökande, mörka och ljusa sidor. Och jag tror inte det beror på att han var ung ungefär samtidigt som jag. Jag tror att alla som läser hittar sin ungdoms känslor....de existensiella tankar och ... hur man blev den man är... ja... det är så tidlöst..så..

Och vilket språk! Det går inte heller för mig att sätta "fingret på" vad det är som gör att Le Clézio behandlar språket så .. så överraskande.. Det är både poetiskt och högst vardagligt... och får mig som sagt att nästan rent fysiskt "känna" huvudpersonens, Jeans, känslor, känna mina egna med hans... Ja, det är verkligen svårt att förmedla. Så jag säger bara läs! Läs Allt är vind! Det är nåstan ett måste, tycker Skatan.

Nästa bok jag har läst är inte så "litterärt" märkvärdig, inte märkvärdig alls språkligt eller så... men behandlar och berättar om ett ständigt aktuellt ämne: förintelsen under andra världskriget. Boken heter Jag lever fast jag är född, En judisk familj i Budapest 1941-1956, skriven av Georg Sessler, som här skriver om sin egen familj ..."ett vittnesmål från 1900-talets svartaste stund och på samma gång ett levande och kärleksfullt familjeporträtt".

Där finns de mest fasansfulla händelser beskrivna, samtidigt som livet, vardagslivet berättas med allt vad det innebär av att små stunder av glädje och lycka blandat med nödvändigheten av söka mat för dagen, ställen att bo på, hålla familjen samman, vilket man inser inte går om man skall överleva. Det skildras hur vi människor kan förvandlas till djur, nej, jag tror inte djur kan vara så bottenlöst grymma och vidriga och maktgalna som vi alldeles "vanliga" människor förvandlades till... Och sedan... när man trodde att allt var över... började det från början igen med alla fasor... Kommunisterna tog över och förföljelsen börjar om... Det är Ungern och pilkorsarna och SS-männen ...och kommunisterna, stalinisterna, men främst de egna landsmännen som jagar, förföljer, skjuter ihjäl, torterar, fängslar och sänder till arbetsläger och till koncentrationsläger.... Och det var judarna som skulle förintas till siste man efter att ha utnyttjats som soldater (arbetrssoldater), arbetare och t o m medhjälpare till förintelsen. Det här är en nyttig "historiebok" för alla att läsa om hur Inte bara Tyskland utan som här, Ungern, tar det "tyska budskapet" om judeutrotningen till sig med hull och hår och nästan är mer nitiska bödlar än de tyska var där på hemmaplan i Budapest.

Och så nu.... är jag framme vid den tjockaste av tjocka (undantag är kanske Noréns dagbok) böckerna, nämligen De välvilliga av Jonathan Littell.

Jag har bara börjat... är på sidan 19 av 910...

"Bröder, låt mig berätta vad som hände." Så lyder den första meningen som sedan följs av en "inre monolog" med meningar långa... så långa. Nej, när jag ser tillbaka så är meningarna inte alls långa. De är osedvanligt korta. Men hans berättelse berättas i ett långt "sveep" liksom ens egna tankar kan gå... från det ena till det andra. Ganska krävande faktiskt. Får se om jag tar andra böcker "emellan" . Boken skall iallafall handla om "...där den gamle SS-officeren Max Aue ser tillbaka på krigsåren i Hitlers armé. ....här skildras kriget genom bödelns ögon..." Så det blir alltså ännu en "historiebok" för Skatan...

Ni ser att jag inte är sysslolös. Stressigt värre faktiskt för det är ju så mycket man vill hinna med att läsa... och utbudet är enormt.

Ha det, som Sonen brukar säga

fredag, november 21, 2008

Nytt kontantkort med mobilt nät ... eller vad det heter


... har inte hjälpt ett jäkla dugg (Ursäkta svordomen men jag är faktiskt riktigt frustrerad). Nu sitter jag i den rökiga it-lokalen... och mörkt är här ocksa... och konstigt tangentbord.

Jag kan göra allt hemma... utom nya inlägg, redigera inlägg. Och Mannen kommer inte in pa sitt konto i en bank han behöver komma in till... Det fanns alltsa begränsningar.

Men... jag kan komma in pa min blogg, besöka mina bloggvänner och kommentera ... iallafall. Alltid na´t. Det blir nog bara lite färre inlägg härifran. Det är allt. Men jag säger som Halvar skrev i nagot av sina inlagg att det är "Orden som befriar" (M Cardinal). Det är verkligen terapi för mig att skriva mina inlägg. Nu skriver jag dagbok pa gammalt beprövat sätt med penna och papper... det är inte detsamma. Sa skriver jag parallellt iallafall. Sa´nt som inte lämpar sig för bloggen.

PS: Bilden har malats av en konstnär som jag inte har kunnat fundera ut namnet pa, men den visas pa Galleri Nybroviken i Stockholm just nu, vad jag förstar.

måndag, november 17, 2008

Rapport fran Bad Ischl och det sunkiga it-caféet....


Nu är vi alltsa framma i Bad Ischl se´n igar... och jag sitter igen pa det sunkiga it-caféet. Vi skaa verkligen fixa uppkoppligen hemifran pa ett eller annat sätt... sa jag atminstone slipper tobaksröken när jag bloggar. Mannen är i Halle i Tyskland, han for tidigt i morse...

Vyn ovan är tagen i maj eller juni och nu är det ju helt andra färger. StinaPinaFina kände igen sig... var lite försiktig när vi skulle in i skogen.. Hon lämnade den i somras efter att ha mer eller mindre blivit anfallen av tva cirkus-vakthundar.. Det var iiinte roligt. Men vi gick var runda... Och det ääär skönt att vara här nere.

I natt öste regnet ner men det har klarnat upp. Pa alptopparna ligger det snö men här nere i dalen är det cirka 8 grader varmt och skönt.

Vi hörs snart igen... kanske med lite färska fotografier....

fredag, november 14, 2008

Mellanlandning i Skåne



... jag kunde inte låta bli datorn hemma här på min mellanlandning i Skåne.. Skall snart se på Idol med flickorna. Skall bli spännande att se nå´t som alla andra ser och jag själv och Mannen aldrig tittar på...

Hästen heter Charity... och är söt tycker Skatan

Och om några timmar bär det iväg....

Packningen är klar... t o m StinaPinaFinas, och om några timmar far vi söderut med anhalt först i Yngsjö hos äldsta Dottern, Svärson I, Ida och Jo-Jo. Sedan färjan tidigt i morgon bitti, övernattning nå´nstans i Tyskland och på söndag kan vi titta ut genom vårt sovrumsfönster och se Traun flyta förbi... klädd i lite andra färger förstås. Gråvitt kanske?
Vi har inte varit nere i Bad Ischl sedan i försomras... och såå mycket har hänt härhemma sedan dess.

Jag skall nog uppsöka den där sunkiga lokalen där jag kan blogga... men inte varje dag kanske... Så hej då på ett tag. Åter 6 december i Sverige, hemma i Villa Skogsberg den 8:e... So long, som farsguben brukade säga.

Det var en hemsk dröm....


...som väckte mig klockan halv fyra i morse...

Jag vaknade (i drömmen) och ångrade något jag skrivit i min blogg, gick upp för att ta bort det. Inlägget var långt ... mycket mycket mycket låååångt. Jag bläddrade och bläddrade men kom aldrig till slutet...

Jag vaknade klocan halv fyra.

Sens moral: Skriv som Hemingway. Skippa allt onödigt. Men.... hur i all världen skall Skatan lyckas med det?

torsdag, november 13, 2008

Det var ett fint avsked...



Hoppets kapell var fyllt av I:s stora familj, syster, barn, barnbarn, övrig släkt och många vänner och så förstås hans livskamrat, hans förtrogna, hans maka Kristina. Hon såg så liten och ensam ut bland oss alla och jag tänker såå mycket på henne nu, hur tungt det måste vara att komma hem och öppna dörren och inte ha sin I där, inte mötas av musiken som han omgav sig med... Göran talade med mig om ensamheten som slog emot honom när han kom hem om dagarna...

I var musikalisk. Och ett av musikstyckena som framfördes hade I komponerat: Gårdlösa, Op 3, 1996. Det var ursprungligen komponerat för saxofonkvartett men bearbetats för orgel av en av I:s lärare inom komponerndet. Och det
var vackert.. Det spelades vid defileringen när vi alla tog farväl men jag lyssnade väldigt noga ...och det var verkligen ett vackert stämningsfullt mnusikstycke. I hade inte velat ha något av sitt eget med men Kristina och barnen hade trotsat i detta och jag tror att han satt nöjd i sin himmnel och lyssnade.

Jaa...2008 har varit ett sorgens år ... men, inte att förglömma, ett glädjens år också. Mannen och jag har fått vårt fjärde barnbarn, Agnes, och Kaxe har fått en lillasyster.. och Sonen har gift sig med sin Pa... och till och med fått hem henne till Sverige. Ikväll ringde han och berättade att han förhört henne på 49 svenska ord, som hon klarade galant: ett skärbräde, en kopp, jultomte, och allt vad det var...

Så sorg och glädje har växlat i år ... mer än många andra år...

Idag skall vi ta farväl av I, Kristinas livskamrat...



... i Hoppets kapell

"I varje själ finns tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda ..."

Gunnar Ekelöf

onsdag, november 12, 2008

Idag har jag jobbat med min blogg....


... och gjort en blogglista

I brist på morgoninspiration tänkte jag fördjupa mig i bloggens mysterier. Jag hittade en "gadget" där mina bloggvänners inlägg uppdaterades. Jättebra för en lat person som Skatan. Då behöver jag inte flaxa till bloggar vars inlägg jag redan läst.

Men det gick inte helt perfekt... jag kunde inte skriva in alla. En del blogdog-vänners bloggar funkade helt enkelt inte... Jag hade nämligen tänkt ta bort listan på mina bloggfavoriter och istället ha den här.

Nuuu vet jag. Jag minimerar listan på bloggfavoriterna till de namn jag inte "får in" på den andra listan.

Idag har jag sovit ovanligt länge... ända till halv 7... och virrigare än vanligt är Skatan. Godmorgon gott folk. Nu börjar dagen...

Pia Göransson-Lie har målat Novembermorgon

tisdag, november 11, 2008

För ett år sedan...


Flera av mina bloggvänner har gått tillbaka i sina bloggar för att se vad de gjorde för ett år sedan.... Så då gör Skatan detsamma. Då hade jag en annan blogg som så småningom blev Skatans Tänk och Magrittes Blänk...

Nå, iallafall ,... Den natten var jag ute flera gånger. StinaPinaFina var magsjuk och ... Tryck här så kan ni läsa om vad som hände i Skatans liv för exakt ett år sedan... Man får bläddra lite för att komma ner till dagens datumn den 10 november... det hade iallafall snöat....

Idag har jag skrivit en lååång kommentar i Halvars huvudsaker...


Halvar hade skrivit ett inlägg..... som fick mina ögon att tåras .. och Skatan att minnas. Halvar var vår, Margiths och min, inspiratör som t o m fick oss att köpa samma typ av anteckningsbok som han, Moleskine. Något av det sista Margith skrev i sin Moleskine när hon börjat "känna på sig" efter stroken att det kanske inte var så lång väg kvar för henne var det här.




Margith tänkte på alla...alltid...


lilla a har tagit bilden i ateljén den där januarikvällen som såsmåningom blev vår sista tillsammans på Engelska (den gången ganska folktomt men vi träffade i allafall Amy...och snackade minnen)

måndag, november 10, 2008

... inte utan mina bloggvänner...

Tidigt på morgonen läser Skatan sina bloggvänners bloggar och den bästa av bästa bloggare som får mig att "komma ihåg", få tips på musiken, på nya böcker, känna mig uppdaterad... är förstås Halvar (mannen till vänster på bilden tagen nå´n gång på 90-talet. Han till höger heter Al och är trubadur)

i bloggen Halvars huvudsaker... Han Halvar som var den bloggare som fick mig att börja blogga....

Och därför lyssnar jag nu ... till Bod Dylans musik och ord men... tolkade av Bryan Ferry... Ohhh... Tack för det Halvar!



Make you feel my love


Just Like Tom Thumb's Blue

...och så var det ögonbrynen...




... en dag efter permanenten, tatueringen, när sårskorporna ännu inte ramlat av... och svärtan, som sägs blekna med en tredjedel, ännu inte bleknat...

Men här är dom... ögonbrynen

Skön novemberhelg på Björnö....

Mannen och Skatan har varit på Björnö hos L och T, våra vänner från 60-talet. Vi har njutit av novemberdimman, urskog (hade inte med mig kameran ut i dimman) och mat, vin, samtal, samtal, och en vänskap som pånyttfötts .....


T bryner kalvlägget som sedan skall stekas länge länge i ugn....


... och L hämtar frukt till efterrätten....


... medan Mannen står och hänger, smuttar på sitt vin och väntar... tills


kalvlägget är färdigstekt,

rotfrukterna, gelé, den inlagda gurkan, potatisen och salladen och vinet står på bordet....

Vi satt länge och pratade vid måltiderna... Söndagslunchen drog ut på tiden och först vid 5-tiden gjorde vi en omväg och var i Stockholm för att "gratta" pappa på farsdag....

Sen for vi hem... i ösregnet, mätta och belåtna av både det ena och andra....

Skatan säger som Skogsnuvan: Det ska va´ gött att leva...annars kan det kvitta...

lördag, november 08, 2008

Ergo sum.... alltså finns jag


... det som ligger bortom denna världen
talar de vise inte om,
men för den skull förnekar de inte
att det finns. (ZuangZi ca 369-268 fvt)

Allt började med att jag vaknade och kände att jag faktiskt finns... och kunde tänka. "Cogito, ergo sum" (Jag tänker, alltså finns jag (René Decartes))...

Nej, egentligen började det med att jag läste en intervju med Bodil Malmsten i tidningen Vi Läser. "Vad tror du händer efter döden -Jag tror....att man blir en säck potatis, liksom....,jag kommer inte att sitta på ett moln och spela trumpet precis."




Det tror inte jag... att vi blir... Inte ens i överförd bemärkelse... För att...

Människan är så komplex (Skatan tänker att det här har jag nog skrivit om förut. Men... skit samma (ursäkta)..jag tar det igen). Tänk bara på hjärnan...

I en annan artikel i Vi Läser talar Jenny Morelli med hjärnforskare, zoologer och läsare.

"...varför är våra hjärnor förprogrammerade att vilja ta emot, lyssna på och uppskatta berättelser? Svaret verkar vara att människan är ett meningsskapande (min kursivering) djur och att vi föds in i oerhört komplexa sociala system."

Sug på det... meningsskapande...

Varför i hela fridens namn behöver människan av alla djur en förmåga att skapa mening om det inte finns någon mening .... (snurrigt värre... men klockan är bara 04.19 just nu).

Så... jag tror på en högre makt... ovan där. ("..Även när vi tänker på abstrakta fenomen använder vi ett rumsligt tänkande. Vi säger att vi går in i ett förhållande..." ...t ex. Det här citerar jag också från hjärnanartikeln)

Däremot tror jag att utanverket, ritualerna, är människans påfund för att göra det Heliga begripligt. Men också ritualerna behövs för att just tydliggöra meningen och att föra "berättelserna" vidare från generation till generation. Dessa berättelser lär oss ju bl a att leva oss in i andra..."Genom att leva oss in i andra tränar vi vår empatiska förmåga. Detta börjar redan i fyra-femårsåldern...." Då kan t ex sagor om ensamma barn i skogen bli för "starka". Ungarna lever sig in och bilderna blir helt enkelt för otäcka....

(Detta har naturligtvis också "makthavare" utnyttjat genom tiderna för egen vinning och för att skrämma till lydnad ...)

Men Skatan är absolut övertygad om att vi, som de enda meningsskapande djuren, "lever vidare" som ande och själ eller går upp i en helhet, en energi....

Nog sitter min Margith på ett moln. Hon spelar nog inte trumpet. Kanske gitarr... eller så målar hon himlen i alla regnbågens färger... för mig...

fredag, november 07, 2008

Veeet ni vad jag har gjort.....?






Jo... så här är det....Just nu läser jag (bl a) en mycket personligt biografi över Anaïs Nin - Maskerad - så naken, skriven av Elisabeth Barillé...

Anaïs Nin (också en av mina favoriter - dagböckerna, Venusdeltat(fniss)) har ju så fint tecknade mörka "vingar" som ögonbryn...

Så när man på salongen där jag fixar håret erbjöd permanent makeup kunde inte Skatan hålla sig (ordentligt influerad av Anaïs förstås, men jag har tänkt på det länge) ... Sagt och gjort, jag beställde tid ... och igår satt jag där, eller snarare låg. Damerna som lärde ut konsten kom från Tyskland och hade mycket ögonbryn och läppar och eyeliners. Skatan berättade att riktigt sååå där svarta ögonbryn ville jag inte ha och pekade istället på en blondin som just hade fixat sina... Nja, hon är ju blond sa dom... Och jag är gammal, sa jag. O´key, det blev en nyans mörkare... Och så satte de igång.

Oj oj oj... Det tog två timmar för att Skatan var så bråkig. Först gjorde det dj-ligt ont när nålarna trycktes och drogs över brynen... och se´n hade jag fullständigt glömt bort mina RESTLESS LEGS,

Så fort nålen sattes till huden for benen iväg helt okontrollerat... och jag trodde jag skulle krevera... Till slut fick den tyska experten Esther ta över och vips blev det färdigt...

Jag hade inte sagt något till Mannen så han.. nja, han blev liite överraskad men tyckte sedan att det blev snyggt... och färgen falnar efter 4-5 dagar med nästan hälften.

Det är aldrig för sent....

torsdag, november 06, 2008

Idag hade jag bestämt mig.....

... att inte börja med bloggvännernas bloggar utan att själv först skriva mitt inlägg ... så att det äntligen kan bli ett inlägg med något innehåll. För se så här är det.

Jag blir så inspirerad av mina bloggvänner, läser och skrattar och kommenterar. Och mina kommentarer har en tendens att bli så långa och "blogginläggsaktiga" att när jag väl konmmer tillbaka till min egen blogg... är jag tom. Har redan lassat ur... så att säga. Så det skulle ju kunna vara en anledning att ta bort sina bloggfavoriter från sidan här till höger så att det inte var så enkelt att "kila in" och hälsa på dem det första man gör... Och tid tar det också. Snart stundar ju morgonrundan med StinaPinaFina och sedan är dagen i full kärriär.....

Det här är verkligen en utmärkt beskrivning på hur SkatanPratanTjatan ääär. Splittrad, schizofren, och flaxande... Men man kan urskilja två sidor iallafall:

Dels den flaxiga med dragning till det svarta, svåra, eller glättiga, dekadenta. Den sidan levde jag mest ut som tonåring men lockas av fortfarande ... och hittar i Österrike. (Jag anmärkte just till Mannen att här (i Österrike alltså) måste jag ha levat förr tillsammans med Egon Schiele, Gustav Klimt och deras modeller och vänner). Den sidan, min tonårssida, när jag letade efter min identitet finns kvar och kanske kan levas ut i en lite mer mognare variant.

Dels har jag sedan den här borgerliga, mer korrekta sidan, som utvecklades sedan jag träffat Mannen, bildat familj och hade fullt sjå med den, familjen, middagsbjudningar, bostaden.. och barnen barnen barnen.... Förstås.

Men sedan kom Margith..... förlösaren. Och en blandning av det jordnära, livsnjutaren, den glada, djupa, konstnärliga, ja.. Vännen med stort V och se alla mina sidor liksom blandades och blev till ... till... Skatan herself.

Och när nu Margith är borta från mig.... min stora inspiratör och igångsättare... har jag plötsligt blivit vilsen som en tonåring... om vem jag är, vem jag verkligen är ... mest.... av mina sidor. Kanske är det så att nu, på äldre dagar, allt det här har blandats och man är både/och, allt/inget.... hel. Men Skatan tvivlar...



Bilden har tagits av Paola...

tisdag, november 04, 2008

Genom ett dimmigt landskap tur och retur....


Dimma i Stockholm när jag anlände cirka 10 minuter för sent. Signalfel eller nå´t.
Jag promenerade som vanligt från Centralen till Styrmansgatan. På vägen såg jag Kjell Olof Feldt (den gamle finansministern) ta ut pengar från den bankomat som jag själv snart skulle länsa...

När jag efter mitt healing-besök dansade Storgatan fram som en ny Skata ... vem möter jag där om inte L som Mannen och jag skall besöka på Björnö kommande helg. L och hennes man T är gamla vänner till oss som vi träffar alltför sällan för att både vi och dom flyger och far... och nu hade vi äntligen fått till en träff på deras lantställe helgen som kommer. Och så träffas vi nuuu... Naturligtvis gick vi på café och drack en kopp kaffe och började .... snacka.

Sedan var det dags för besök hos farsguuben som alltid är så glad och positiv och har något att berätta. Idag berättade han att han är så svag för kvinnor...("Kan du tänka dig det ...96 år.. kärleken har ingen ålder" ??) och att bli intervjuad av Titti Schoultz (eller vad hon nu heter)i programmet Rix Morronzoo var ju ett rent nöje... Det kunde ju ha varit Gert Fylking, sa jag..tur att det inte var han Fylking då... tyckte pappa.

På hemvägen fick vi göra ett 10 minuters stopp i Vagnhärad eftersom alla toaletter var sönder på tåget... för dom som "inte kunde hålla sig"... så 10 minuter för sent till ett dimmigt Nyköping blev det också.




SJ, SJ gamle vän, festligt att du lever än.
Men du ser rätt krasslig ut, snart hörs ditt sista tjut.

Neej, nu får jag sätta fart....


... började blogga redan klockan 05.45 i morse genom att läsa och begrunda mina bloggfavoriter. Och det tar tid. Så nu hinner jag bara berätta att tåget till Stockholm och min "healer" går om en timme, frukost skall intas, kläder träs på, Mannen och StinaPinaFina avvinkas...

Så... nåt inlägg just nu hinns ju inte som ni förstår... Vi hörs ikväll, hoppas jag...

måndag, november 03, 2008

Obama for president...

Läser så smått mina bloggfavoriter och besökte Bodil Malmsten och plankar rakt av:

Obama med The Boss:


Och

Obama dansar och ler:


Obama for president.... He can dance...

Och jag har blivit utmanad igen....


Som sagt.... jag har blivit utmanad igen....och denna gång av Stensland och kan inte annat än anta den. På ett eller annat sätt...Men... jag tänker inte fortsätta att utmana någon för.... jag haaar ingen som jag kan/vill utamana.

Så här går det alltså till:
Reglerna är följande:
-Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
-Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
-Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
-Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg

1. Jag gillar INTE att laga mat... och ändå lagar jag ALL mat här hemma ??
2. Jag har väldigt väldigt svårt att säga nej... (Skulle naturligtvis ha sagt NEJ till den här utmaningen... men
3. jag är alldeles för snäll och alldeles för
4. konflikträdd.
5. Jag är superbarnslig. Tycker åtminstone mitt brådmogna barnbarn ...men med ett gillande :-)
6. Jag älskar att läsa men har alltid lite dåligt samvete när jag gör det för att..
7. ... jag inte göööör nå´t (känslan måste bero på min mammas "sitter du här och läser nu igen. Skall du inte vara ute med de andra och leka, åka skridskor eller ..."

Och jag utmanar: ALLA som vill eller INGEN som inte vill...

Och hädanefter kommer jag vara väldigt tuff och säga NEJ till alla utmaningar... tror jag... Kram på er!

söndag, november 02, 2008

Hemma igen... bloggstress....

Hemma igen efter minst sagt fullspäckade Wiendagar. Den enda miss vi gjorde var att vi totalt glömt bort att 1 november är helgdag och inte en enda affär var öppen... Och vi hade bara fönstershoppat de andra dagarna och sparat inköpen till hemresedagen. Nåväl... vi har haft roligt. Skatan lät Mannen följa med Jo-Jo till Spanska ridskolan och uppvisningen där eftersom Skatan sett föreställningen för två år sedan med Ida..och Mannen aldrig sett den. För det är en verklige upplevelse.

Dag 1. Anlände till Wien, checkade in, besökte Stefansdomen och tände ljus...Gick sedan och åt wienerschnitzlarna, de största man kan tänka sig på Figlmüller. Fönstershoppade lite. Tidigt i säng efter låååång dag
Dag 2. Käkade massvis med frukot (äggröra, bacon, frukter, yogurt, kaffe, choklad, nötter och och...). Mannen och Jo-Jo till Naturhistoriska och Skatan till Leopoldmuséumet (muséet ??) där det var en specialutställning med Egon Schieles konst, Egon Schiele,

som Skatan tycker så mycket om (tillsammans med Gustav Klimt)- Det var ganska festligt: ... när vi steg ur hissen på hotellet möttes vi av Schielereproduktioner... och här hemma läser jag just en bok om Egon Schiele av Kai Artinger....
En annan konstnär som visades retrospektivt var Christian Schad.

Han kände jag inte till tidigare och han målade fantastiska porträtt (som ju Skatan är speciellt intresserad av). Jag blev så inspirerad så nu skall jag utveckla mig, kanske ta upp en del drag som både Egon Schiele och Christian Schad (vars porträtt blev ikoner på 30-talet) har i sin porträttmålning och äntligen börja måla igen.
Vi åt middag på en grekisk restaurang (där Ida och vi var för två år sedan. Gick helt och hållet "i hennes fotspår") Slutligen eller innan dess åkte vi hissen upp till Stefansdomens klocktorn...


Dag 3: Mastodontfrukost. Tunnelbanan till Schönbrunn och djurparken som är Djurparken med stort D. Alla djur fanns där, pandor, björnar av alla de sorter, elefantor, fåglar, tigrar, lejon, pungråttor, fladdermöss, ormar. Vi brev så trötta så.... vi åt middag på restaurangen vi slottet, tog tunnelbanan tillbaka. För att åka 20 minuter med häst (Flora och Bella) och vagn. Kusken hade tränat på Solvalla, dock inte Flora och Bella. Sen åt vi Sachertårta och drack kaffe på café Demel, konkurrenten till Sacher dit Zizi (kejsarinnen) hade en hemligt underjordisk gång.
Mennen och Jo-Jo var sedan på föreställningen på Spanska ridskolan medan Skatan tog igen sig.
Dag 4. Till Pratern och det stora pariserhjulet och vagn 26,
den vagn som Ida och vi åkte i för två år sedan och som vi "klottrade" våra namn i. Det var så mycket klotter så vi hittade inte våra men klottrade nytt. Fy skäms men väggarna var faktiskt fyllda av signaturer och årtal. Idag var det också vår bröllopsdag (39 år) och Allhelgonadag och vi gick till Stefansdomen för att minnas våra döda och tänka på dom genom att tända ljus. Det var så otroligt vackert med orgelsång...och alla ljus...

Detta var en bråkdel... av vad vi upplevde. Alla gaturartister, folklivet, ja... atmosfären. Skatan älskar verkligen Österrike. Jag känner mig henmma där... och så fri...

Nu gäller det bara att ta igen och läsa alla mina vän-bloggar... eller så tar jag vid vid nuet....


Förresten "fällde" vi en av björnarna och tog med den hem. Nu sitter den som en trofé i hallen över tavlan av Högfeldt (Flickan med de röda skorna)som Skatan impulsköpt en annan gång och det är också en annan historia....