Nytt kontantkort med mobilt nät ... eller vad det heter

... har inte hjälpt ett jäkla dugg (Ursäkta svordomen men jag är faktiskt riktigt frustrerad). Nu sitter jag i den rökiga it-lokalen... och mörkt är här ocksa... och konstigt tangentbord.

Jag kan göra allt hemma... utom nya inlägg, redigera inlägg. Och Mannen kommer inte in pa sitt konto i en bank han behöver komma in till... Det fanns alltsa begränsningar.

Men... jag kan komma in pa min blogg, besöka mina bloggvänner och kommentera ... iallafall. Alltid na´t. Det blir nog bara lite färre inlägg härifran. Det är allt. Men jag säger som Halvar skrev i nagot av sina inlagg att det är "Orden som befriar" (M Cardinal). Det är verkligen terapi för mig att skriva mina inlägg. Nu skriver jag dagbok pa gammalt beprövat sätt med penna och papper... det är inte detsamma. Sa skriver jag parallellt iallafall. Sa´nt som inte lämpar sig för bloggen.

PS: Bilden har malats av en konstnär som jag inte har kunnat fundera ut namnet pa, men den visas pa Galleri Nybroviken i Stockholm just nu, vad jag förstar.

Idag har jag skrivit en lååång kommentar i Halvars huvudsaker...

Halvar hade skrivit ett inlägg..... som fick mina ögon att tåras .. och Skatan att minnas. Halvar var vår, Margiths och min, inspiratör som t o m fick oss att köpa samma typ av anteckningsbok som han, Moleskine. Något av det sista Margith skrev i sin Moleskine när hon börjat "känna på sig" efter stroken att det kanske inte var så lång väg kvar för henne var det här.




Margith tänkte på alla...alltid...


lilla a har tagit bilden i ateljén den där januarikvällen som såsmåningom blev vår sista tillsammans på Engelska (den gången ganska folktomt men vi träffade i allafall Amy...och snackade minnen)

... inte utan mina bloggvänner...

Tidigt på morgonen läser Skatan sina bloggvänners bloggar och den bästa av bästa bloggare som får mig att "komma ihåg", få tips på musiken, på nya böcker, känna mig uppdaterad... är förstås Halvar (mannen till vänster på bilden tagen nå´n gång på 90-talet. Han till höger heter Al och är trubadur)

i bloggen Halvars huvudsaker... Han Halvar som var den bloggare som fick mig att börja blogga....

Och därför lyssnar jag nu ... till Bod Dylans musik och ord men... tolkade av Bryan Ferry... Ohhh... Tack för det Halvar!



Make you feel my love


Just Like Tom Thumb's Blue

Replik till lilla blå.... och inlägget K(r)ukor och kaniner

Das Ding an sich: Picasso



Va?

Obama for president...

Läser så smått mina bloggfavoriter och besökte Bodil Malmsten och plankar rakt av:

Obama med The Boss:


Och

Obama dansar och ler:


Obama for president.... He can dance...

Och jag har blivit utmanad igen....

Som sagt.... jag har blivit utmanad igen....och denna gång av Stensland och kan inte annat än anta den. På ett eller annat sätt...Men... jag tänker inte fortsätta att utmana någon för.... jag haaar ingen som jag kan/vill utamana.

Så här går det alltså till:
Reglerna är följande:
-Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
-Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
-Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
-Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg

1. Jag gillar INTE att laga mat... och ändå lagar jag ALL mat här hemma ??
2. Jag har väldigt väldigt svårt att säga nej... (Skulle naturligtvis ha sagt NEJ till den här utmaningen... men
3. jag är alldeles för snäll och alldeles för
4. konflikträdd.
5. Jag är superbarnslig. Tycker åtminstone mitt brådmogna barnbarn ...men med ett gillande :-)
6. Jag älskar att läsa men har alltid lite dåligt samvete när jag gör det för att..
7. ... jag inte göööör nå´t (känslan måste bero på min mammas "sitter du här och läser nu igen. Skall du inte vara ute med de andra och leka, åka skridskor eller ..."

Och jag utmanar: ALLA som vill eller INGEN som inte vill...

Och hädanefter kommer jag vara väldigt tuff och säga NEJ till alla utmaningar... tror jag... Kram på er!

Utmaning... Skatan har fått en utmaning som jag måste anta... för det är min älsklingsbloggare som utmanar.. så

UTMANINGEN

Jag har blivit utmanad av http:// skogsnuvan.blogdog.se

Regler: Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.

Berätta 7 saker om dig själv både alldagliga och knäppa. utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem. Låt dom få veta att dom blivit utmanade geonom att lämna en kommentar i deras blogg.

1. Jag är snackesalig... Stannar folk överallt och pratar, frågar och lär känna. Ungarna har skämts, barnbarnen likaså ... men det är som det är. Snackesalig alltså.

2.´... och pratar först och tänker se´n. Som t ex när jag presenterade mig som Eva med ett "s". Alla (kursdeltagare) satt som fån och funderade. Det finns ju inget "s" i Eva... hmm... Jag hade inte nämnt mitt efternamn, Anderson, som bara har ett "s". Och varför skulle jag nämna det överhuvudtaget förresten. Ja... ni ser....

2. Jag är en social typ, gillar folk (se ovan), har vänner överallt i alla åldrar, tycker om att träffas men.... (Anmärkning: Av bara farten har det visst blivit två 2:or. Det verkar som jag i min iver skrivit några punkter extra... en 2:a och en 8:a. En uppmärksam Znogge påpekade dubbleringen)

3. ... har ett otroligt behov av ensamhet och kan nästan vara "folkskygg". Det kanske är att ta i men... nästan. Periodare är jag ...

4. Har ovanligt litet huvud (enligt kännare), vilket skulle innebära mindre vett (enligt kännare). Men idag sa frissan: "litet huvud, stort vett, stort huvud, lite vett". Jag vet inte vem som har rätt men.... litet huvud har jag iallafall.

5. Är en idéspruta men ingen "doer". Är en uppskjutare helt enkelt. Saknar Margith så. Naturligtvis inte bara för att hon fick fart på alla idéer så att de genomfördes men vi kompletterade varandra så att en del galenskaper som jag hittade på blev verklighet.

6. Är faktiskt bra på att måla men.... se ovan.... man skall ju måla också för att det skall bli en målning så....

7. Ju äldre jag blivit ju rundare har "knappnålen" (= smal med litet huvud) blivit ...Undrar var det skall sluta nu när jag börjat vänja mig.... (Första pris delas ut till den som hittar på ett nytt smek-(ök-)namn till mig. Rund med litet huvud... Jag vet inte vad det blir för pris men ett litet pris blir det)

Jag utmanar: http://johannagarden.blogdog.se/ http://znogge.wordpress.com/ http://storab.blogdog.se/
http://pruddelutt.wordpress.com/ http://metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.2020127 (EmmaH)
http://majah.blogdog.se/blog.html
http://lapplyans.blogspot.com/

Oj oj oj vad jobbigt det här var för en som inte brukar anta utmaningar. Det får bli ett extranummer för mig för att jag frångick mina principer så här kommer nr

8. ... Skatan brukar ALDRIG anta utmaningar och tycker att det är lite jobbigt... men regler är till för att kunna undantas... nå´n gång. Kram på er alla!

Mindfulness... eller leva här och nu.... eller ung, gammal eller medelålders

Skatans goda bloggvän Skogsnuvan (bilden ovan, som jag fann på Skogsnuvans blogg) har med ett inlägg fått mig att ligga och fundera inatt... eller nu på morgonkulan. Är jag gammal redan .... eller kan jag fortfarande räknas bland de medelålders? Jag citerar hennes klokord: "Unga människor talar om sina planer och gamla om sina minnen. Medelålders pratar mest om bantning och mat."

Hmmm... om mina planer talar jag kanske inte så mycket. I min gamla blogg tillsammans med Magritte skrevs det nog mer om nutid och nu efter Margiths död, kanske jag blivit gammal. Det är lätt hänt att dyka ner i minnen när man inte tycker att så mycket annat händer.... och så är Skatan laaat. Har inte ens fixat med Kroatienbilderna och nu är ju deeet så längesen....

Men jag kan berätta att igår såg Mannen och StinaPinaFina en häger mitt ute i ån på en liten ö... Skatan har sett den också... tidigare.... vid Slottet mitt ute i ån på en liten ö. Det är verkligen en speciell känsla att möta denna vackra fågel så lugn och stilig så gott som mitt inne i sta´n... Carpe diem skall Skatan ut och fånga... idag .... dagen alltså...


Det är Skogsnuvan som tagit bilden på hägern också. Skatan har "knyckt" den från hennes blogg.

Skatan har fått ett uppslag...

... ett inläggsuppslag när egna uppslag fattas. Jag har nämligen märkt att när mina egna uppslag tryter kommenterar jag längre och längre på andras bloggar som har intressanta tänkeväckande inlägg... Och så läste jag Ernst Billgrens senaste bok Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor. På de här 100 frågorna ger han ett Kort svar och ett Långt svar. Så ... mitt uppslag är att på inlägg, som jag tycker är roliga eller tankeväckande hos andra bloggare så att säga "fördjupa mig" i och kommentera kort på deras blogg för att sedan breee ut mig här.

När det tryter hos en själv får man låna hos andra.

Nästa stycke (en parantes i dess rätta bemärkelse) kan ni verkligen hoppa över och gå diiirekt till Ämnet ...

(Så raskt till första ämnet som först dök upp hos lilla blå (som jag envisas med att stava med eenbart gemena bokstäver(Gemener är den mindre varianten av alfabetets bokstäver i tryckt text (ex. a, b, c, ...) i motsats till versaler bokstäver.Wikipedia). Hon är ju "lilla" blå. Jag menar alltså inte gemen = Att vara gemen innebär alltså motsatsen till att vara högdragen. Oj nu krånglar jag verkligen till det. Visserligen är lilla blå absolut inte högdragen, verkligen inte, men jag .... äsch... )

Dagens ämne: BLogrollens vara eller icke vara...

Först ut var alltså lilla blå: "Min blogroll börjar växa mig över huvudet...." skriver hon och fortsätter..."jag börjar fundera på om jag ska ha en blogroll överhuvudtaget. Fyller den någon funktion?" Visar den vem man är och tipsar nykomlingar om andra bloggar som man gillar (vilket sannerligen faktsikt säger en del, tycker Skatan) Ska man ha en Veckans favoritblogg/-ar, eller.... lilla blå diskuterar fram och tillbaka och .. hur håller man dem uppdaterade... vågar man plocka bort någon som man inte längre "känner för", hur lååång får den bli etc etc.

Den Korta kommentaren som Skatan skrev var inte kort... och löd:

"Jag hittade till dig genom Halvars bloggroll och genom dig, lilla blå, hittade jag till Majsan och Znogge och Prudelutt och många som jag besöker men kanske inte varje dag. Och till Huskorset vet jag inte varifrån jag fick tipset. Visst fyllder de sin funktion men medges att det tar tid att läsa alla och kanske kommentera… Tips om bloggar kan ju också vara en idé förstås…"

Och då hamnar jag osökt hos min första favorit, som, som sagt var, fick mig att börja blogga. Han har redan tagit bort sin blogroll, nämligen Halvar med bloggen Halvars huvudsaker som i ett inlägg skriver:

"Jo, alla länkar har plockats bort, där bland annat bloggrullen fanns. Varför? Den fick mig att må dåligt. Den som vill veta mer än så får mejla. Jag är rädd för att det skulle såra någon om jag förklarade här. Allt jag säger här, det är att det handlar om m i g och inte om en enda som fanns med bland de där länkarna."

Skatan har ju redan i en lååång kommentar utvecklat vad jag tycker. Jag tycker att bloggrollen säger en hel del om vem bloggaren är och tycker om ..och, framförallt, tipsar om bloggar som det för mig skulle ta år att hitta själv, kanske...

Men så har vi ju Bodil Malmsten som varken har bloggroll eller tillåter kommentarer. En dagbok eller anteckningsbok med tankar som hon helt enkelt delar med sig av men inte vill ha respons på....

Så... det om detta. Eftersom min kommentar tlll lilla blå-inlägget var så långt, stannar jag här... så att ni överhuvudtaget orkar läsa... eller har tid. Att kommentera...

Luften hade gått ur mig....

Detta är en Kråka, ingen Skata... men hon sitter där framför de nedfallna höstlöven iallafall... vare sig hon är en Kråka eller Skata...


Skatan vaknade i natt och låg och tänkte och funderade .... på absolut ingentiiing...men se´n så, så tänkte jag att mina dagar virvlar iväg som höstlöv i storm... prasslar och rasslar... eller flaxar kanske... och jag är alldeles tom...

Jag hade bestämt mig... att lugna ner mig... göra en bloggpaus tills jag har något att säga...

Igår var jag i Stockholm... igen (lite akut blev det). Solen strålade, vinden och löven blåste, pappa strålade och berättade historier ur sitt långa liv så jag missade det tåg jag tänkt åka tillbaka med... och Skatan själv var ..låååg. Jag saknar min Margith så in i h-e ... Det kommer över mig och det går helt enkelt inte att beskriva.. det oåterkalleliga... det slutgiltiga. Aldrig-mer-känslan. Det har till och med gått så långt att jag nästan tror att allt slutar där... med döden... att jag inte ens kan få en liten hälsning, en pust... från hennes ande ... hennes själ.

Men så... innan jag började skriva det här gick jag in till några av mina bloggvänner... och fick nytt blod... ny energi...

Idag skall vi åka till Femöre klockan 10 och träffa någon... sen till banken på eftermiddagen ... och träffa någon.. berättade Mannen igår när jag kom hem.... Neeeej skrek jag, jag måste få någon dag utan en massa måsten. När skall jag börja måla igen, stryka den där högen... eller bara vara.. På fredag..kommer gäster (jättekul i och för sig men....) och sen ... sen....

Nu skall Skatan sätta ner foten... ja ... efter det här med banken och Femöre och planering av middagen och... men, ja... iallafall... nu sätter jag ner foten. Så.

Det blev Mamma Mia och ingen Petter...

Tredje gången gillt.... Jag har skrivit ett lååååångt inlägg under den här rubriken två gånger redan... och plötligt, vips, försvann allt och jag har fått börja från början. Nu dj...rs...

Vi väntade och väntade men hörde inget från Petter så vi bestämde oss för matiné och Mamma Mia klockan 15.45. Åkte dit, fick inga biljetter men köpte istället till föreställningen klockan 18.15, åkte hem, lagade middag,avnjöt dito, gick en sväng med StinaPinaFina (som avskyr hundväder dvs regn och blåst och rusk. Man får draaa henne runt kvarterat) och gick på bio.

Mamma Mia var precis så bra som alla som sett den har sagt. En fartig, glad, sprallig, sentimental musikal om vänskap och kärlek, främst den här vänskapen som håller i vått och torrt och naturligtvis fick mina tankar att gå till Margiths och min vänskap som aldrig tar slut ... filmen triggade igång alla minnen och jag inser att Margith i alla högsta grad är närvarande i mitt liv och kommer så att förbli. Jag tänker på henne i stort och smått, har kul med henne och.... saknar henne så fruktansvärt mycket... men hon finns hos mig... och den vänskapen kan ingen ta ifrån oss...

När jag skulle krypa till kojs fick jag syn på mobilen som jag alldeles glömt bort. Ett missat samtal.

I morse ringde jag upp det missade samtalet som var från Petter.... Som tur var hade han, när han kom tlll Nyköping, bara femton minuter på sig till tåget tillbaka skulle gå så han hann inte med ett besök hos mig. Tur, eftersom jag hade glömt min mobil och det utlovade skrovmålet kanske inte infriats. Petter är också en av de här fantastiska människorna som gör det de vill utan massa om och men. Någon hade berättat att de hört Lolita på radions P1 och sagt till Petter att här var en självfrände...han tog kontakt och vandrade tillsammans med Lolita till Nyköping där han tog tåget tillbaka till sitt jobb som lärare. Både Petter och Lolita har diskbråck (Lolita är stelopererad) och fått lära sig att röra på sig är det bästa... och så blev det en vandring för Lolita Stockholm - Hamburg. Hon tyckte att hon skulle kunna göra något för att väcka männskor för miljön och samtidigt röra på sig.. och så kom den här idén att "pilgrimsvandra". Jag hoppas att få träffa både Lolita och Petter "live" någongång.. Jag kommer iallafall följa hennes vandring och väg och äventyr... till Hamburg.

Hon kommer inte.... förbi

... Skatan har just talat med Lolita...och hon tar en annan rutt för att komma till sin stuga. Oj vad jag blev besviken... men jag förstår ju att hon gör det optimala... och så väntar ju någon alladeles speciell med middag... Jag önskar henne all lycka på vandringen...

Och kanske kommer Petter, en man som har följt henne en bit på vägen... innan han tar tåget tillbaka till Stockholm.



PS: Jag har lagt ut en länk till Lolitas blogg om sin vandring här bredvid. DS

Fantastiska Lolita Ray

Skatan läste hos lilla blå om denna fantastiska kvinna som skall vandra från Stockholm till Hamburg .... för miljön. Kunde inte låta bli att uppmana er även från min blogg att "sponsra" med sovplats eller mat eller... på hennes väg ...

Och just nu har jag ringt Lolita och imorgon kommer hon hit och jag hoppas kunna ge henne ett skrovmål iallafall innan hon skall vidare till sitt torp där hon vill övernatta... söder om Nyköping.

Jag har alltid... så länge jag kan minnas.... haft ett behov av att "profilera mig"...

.
...och när jag tittde in på Paola Svenssons hemsida och fick syn på hennes foto över tant Grön.... har jag fått hjälp på traven... Naturligtvis. Jag skall såsmåningom bli tant Grön eller kanske tant Gredelin eller varför inte farbror Blå... får se.

Är det inte ett underbart foto, så säj?

Allt skall kanske inte vara serverat... så att säga

Skatan gick förbi Halvar, en absolut bloggfavorit, som för övrigt inspirerade Skatan att börja blogga. Skatan gick inte förbi Halvar men hans fina skrivarstuga som stod där på tomten. Skatan är ingen stalker heter det visst men passerar ofta eftersom han bor nära Sonen. Och då kom jag att tänka på nåt. Innan den här skrivarstugan var klar så droppade Halvar inlägg var och varannan dag. Nu har det blivit lite glesare mellan gångerna och Skatan m fl går förgäves in varje morgon för att se om det är nåt nytt. Nåväl, som sagt, jag läser fortfarande Virginia Woolf och just nu håller hon föreläsningar för kvinnor om att skriva och vikten av "ett eget rum" för ändamålet. Skatan är inte så säker på att det är det rätta. Kanske inte med en gång iallafall. Tänk att sitta skönt tillbakalutad med rätt musik i lurarna och ...nu ska här produceras. Kan ju bli lite ... ja tlllrättalagt liksom... Detta om detta. Hoppas iallafall Halvar kommer igen snart med tätare frekvens mellan inläggen.

Hann inte långt denna bloggmorgon...stannade hos Bodil Malmsten, läste, höll med förstås... och lyssnade...

Jag hann inte mer än vakna, gå in på bloggarna... först Djupingen som verkligen är en underbar fotograf...och sen Bodil Malmsten. Jag skriver alltid heela namnet.. för Bodil Malmsten bara utstråååålar "noli me tangere" (rör mig inte... något lärde jag mig som latinare en gång)och jag har inte blivit "Bodil" med henne trots hennes mycket personliga inlägg så... "noli me tangere". Och så lyssnade jag...på Bodils val av musik...och tog den till mig. Mer att säga behövs inte, inte ens av en ordblajare som SkatanPratan....

Det ljusa bryter igenom och segrar förstås....

Sååå … nu känns det redan bättre… Har varit inne på en del bloggar, mina favoriter förstås…. Och fastnade hos Mymlan som det var ett bra tag sen jag faktiskt hälsade på…. Och oj, vad det berörde… hennes inlägg om sitt handikapp och… jag kopierade och tänker maila en mig närstående person om att….jag tror att jag förstår honom lite bättre nu, jag har i och för sig alltid förstått honom ….. men jag läste upp för Mannen…. Och äntligen gick det upp ett ljus… lättjan är t ex inte lättja utan oförmåga att tackla sin omvärld.. osv… Nedan kommer jag citera en hel del och om ni redan länkat Mymlan behöver ni ju inte läsa mer här.. Tänkte … att ni som iiinte länkar Mymlan lättare kan förstå hur det kan vara att ha adhd, diagnosticerat, eller inte så…

Skatan citerar:

"Jag är inte hyperaktiv så att det märks. Snarare tvärtom. Jag är det lugnaste man kan tänka sig. Sävlig. För jag måste tänka i tre timmar innan jag tar itu med något som tar fem minuter när jag väl sätter igång.
Men min hjärna är hyper. Hela tiden. Det ger mig sömnsvårigheter. Och det skapar handlingsförlamning. För jag måste bli klar med en sak innan jag kan koncentrera mig på nästa. Och om jag har många saker att göra blir det kortslutning och ingenting blir gjort."

Och … jag citerar vidare:

"Det handlar alltså inte om att jag inte kan. Jag kan städa. Jag kan diska. Jag kan tvätta också. Men jag har inte förmågan att ta itu med det. Först när allt är klart kan jag slappna av och bli kreativ. Göra de där riktiga sakerna. Det som är livet.Eller så stänger jag av helt. Struntar i att diska och städa och tvätta. Koncentrerar mig på resten. Och då uppstår nästa problem. Nämligen ..."


Och…vidare:

"Jag skriver listor och lappar.Ni skulle skratta om ni såg dom.Men på mina listor kan det stå saker som “kliva upp”, “äta frukost”, “packa i diskmaskinen","

Och:

"Så om ni tänker er att alla de där sakerna är sådant som jag måste lägga all min energi och koncentration på att få att fungera, då kanske ni förstår litegrann. Hur det är. Att vara mymlan. För jag får ingen hjälp med något av det där.Fast det skulle fanimig behövas. Ge mig en personlig assistent. Min hall har varit mörklagd i ett år nu för att jag inte vet riktigt hur man gör när man lagar. Min toalett var trasig i ett halvår. Jag kan inte köpa kläder för att jag inte kan tänka när jag kommer in i en affär där det hänger massor som inte hör dit. Jag gruvar mig för att ringa jobbiga samtal. Jag vågar inte svara i telefonen ifall jag inte vet vem som ringer för att jag inte klarar oförberedda saker. Jag behöver ramar. Jag klarar förändring, men jag behöver ställtid. Jag behöver extremt mycket tid för att låta saker sjunka in. Men det verkar som om de flesta tänker medan de gör annat. Inte jag.Om jag tänker så tänker jag. Då kan jag inte titta på teve eller lyssna på musik eller prata med nån eller diska samtidigt. Om jag tänker sitter jag still och tittar ut i ingenstans. Och om jag inte får tanketid blir det kortslutning i mitt huvud."

Jaa, tänk så jobbigt och Tack Mymlan för att du berättar.



Detta var inte det enda inlägg som jag skulle vilja citera men för sjutton …. Läs Mymlans blogg… själva. Hon finns bland mina favoriter…

Rötterna... de där rötterna man längtar efter...

Margiths död, Agnes födelse, begravningen i Göteborg och så...lilla blå som hade ett inlägg häromdagen I’ve got an uncle I never got to know… som i sin fantastiska text också hade raderna: ..

"De där rötterna man längtar efter, funderar över, fantiserar om…"

Alla detta och de där rötterna..."man längtar efter, funderar över...", de har jag längtat efter och funderat över i hela mitt liv men inte gjort slag i saken och tagit reda på....förrän i mitten av 80-talet när jag var medelålders.

Och så.... ringde F igår.... F, som är min halvbror och som jag träffade för allra första gången där i Göteborg på begravningen....Vi pratade och pratade och pratade och, visade det sig, hade så väldigt mycket gemensamt och så mycket att prata om att vi lovade att nu, hädanefter, skulle vi verkligen hålla kontakten, nu skulle vi "ta igen" och lära känna varandra F, min halvbror, I, min halvsyster och så jag... (och.... F hade läst min blogg och tyckte bara att det skulle vara spännande och roligt om jag skrev om mitt sökande och bökande.)

Mamma sa alltid och trodde att en människas "jag" är 50% gener + 50% miljö = 100% jag.

Skatan säger och tror att en människas "jag" är 45 % gener + 45 % miljö + 10 % eget stjärnstoff = 100 % det alldeles eget unika jaget....

Vi människor är en "lerklump" (gener och miljö) men lerklumpens mitt, själen, det som väger 20 gram, är det gudomliga...ens egen unika själ.

Nu måste Skatan ta en liten paus.... gå morgonrundan med StinaPinaFina....men återkommer, kanske med pauser om ditt och datt, men återkommer gör jag och berättar om mitt "sökande" efter mig själv och mina rötter... Ego så det förslår....

Bilderna togs min första jul 1946. Det är jag och Snappy ... en underbar släthårig tax.