Nu haller jag pa att bli smatt gaaalen....

... för idag har jag inte ens lyckats komma in pa min Skatans Tänk... och inte pa nagra andra blogspot-bloggar heller...

sa fran och med nu kommer jag att skriva mina inlägg pa min Skatans tankar (Blippa pü den blaa texten sa kommer du dit) ... tills jag är hemma i Sverige igen. Se´n far vi se..

Österrike är hur underbart och fantastiskt som helst ... men när jag inte kan arbeta med min blog... när blogspotten inte funkar... Jag blir sa fruuustrerad. Och inte kan jag sticka hit ner till den här inrökta rökiga sumpiga mörka lokalen där jag inte ens kan skriva a med liten ring över....stup i kvarten...

Och blogga bör man, annars dör man... atminstone Skatan


Skatan är malad av Lars Jonsson ... en av de allra bästa fagelmalarna...

Ergo sum.... alltså finns jag

... det som ligger bortom denna världen
talar de vise inte om,
men för den skull förnekar de inte
att det finns. (ZuangZi ca 369-268 fvt)

Allt började med att jag vaknade och kände att jag faktiskt finns... och kunde tänka. "Cogito, ergo sum" (Jag tänker, alltså finns jag (René Decartes))...

Nej, egentligen började det med att jag läste en intervju med Bodil Malmsten i tidningen Vi Läser. "Vad tror du händer efter döden -Jag tror....att man blir en säck potatis, liksom....,jag kommer inte att sitta på ett moln och spela trumpet precis."




Det tror inte jag... att vi blir... Inte ens i överförd bemärkelse... För att...

Människan är så komplex (Skatan tänker att det här har jag nog skrivit om förut. Men... skit samma (ursäkta)..jag tar det igen). Tänk bara på hjärnan...

I en annan artikel i Vi Läser talar Jenny Morelli med hjärnforskare, zoologer och läsare.

"...varför är våra hjärnor förprogrammerade att vilja ta emot, lyssna på och uppskatta berättelser? Svaret verkar vara att människan är ett meningsskapande (min kursivering) djur och att vi föds in i oerhört komplexa sociala system."

Sug på det... meningsskapande...

Varför i hela fridens namn behöver människan av alla djur en förmåga att skapa mening om det inte finns någon mening .... (snurrigt värre... men klockan är bara 04.19 just nu).

Så... jag tror på en högre makt... ovan där. ("..Även när vi tänker på abstrakta fenomen använder vi ett rumsligt tänkande. Vi säger att vi går in i ett förhållande..." ...t ex. Det här citerar jag också från hjärnanartikeln)

Däremot tror jag att utanverket, ritualerna, är människans påfund för att göra det Heliga begripligt. Men också ritualerna behövs för att just tydliggöra meningen och att föra "berättelserna" vidare från generation till generation. Dessa berättelser lär oss ju bl a att leva oss in i andra..."Genom att leva oss in i andra tränar vi vår empatiska förmåga. Detta börjar redan i fyra-femårsåldern...." Då kan t ex sagor om ensamma barn i skogen bli för "starka". Ungarna lever sig in och bilderna blir helt enkelt för otäcka....

(Detta har naturligtvis också "makthavare" utnyttjat genom tiderna för egen vinning och för att skrämma till lydnad ...)

Men Skatan är absolut övertygad om att vi, som de enda meningsskapande djuren, "lever vidare" som ande och själ eller går upp i en helhet, en energi....

Nog sitter min Margith på ett moln. Hon spelar nog inte trumpet. Kanske gitarr... eller så målar hon himlen i alla regnbågens färger... för mig...

Idag hade jag bestämt mig.....

... att inte börja med bloggvännernas bloggar utan att själv först skriva mitt inlägg ... så att det äntligen kan bli ett inlägg med något innehåll. För se så här är det.

Jag blir så inspirerad av mina bloggvänner, läser och skrattar och kommenterar. Och mina kommentarer har en tendens att bli så långa och "blogginläggsaktiga" att när jag väl konmmer tillbaka till min egen blogg... är jag tom. Har redan lassat ur... så att säga. Så det skulle ju kunna vara en anledning att ta bort sina bloggfavoriter från sidan här till höger så att det inte var så enkelt att "kila in" och hälsa på dem det första man gör... Och tid tar det också. Snart stundar ju morgonrundan med StinaPinaFina och sedan är dagen i full kärriär.....

Det här är verkligen en utmärkt beskrivning på hur SkatanPratanTjatan ääär. Splittrad, schizofren, och flaxande... Men man kan urskilja två sidor iallafall:

Dels den flaxiga med dragning till det svarta, svåra, eller glättiga, dekadenta. Den sidan levde jag mest ut som tonåring men lockas av fortfarande ... och hittar i Österrike. (Jag anmärkte just till Mannen att här (i Österrike alltså) måste jag ha levat förr tillsammans med Egon Schiele, Gustav Klimt och deras modeller och vänner). Den sidan, min tonårssida, när jag letade efter min identitet finns kvar och kanske kan levas ut i en lite mer mognare variant.

Dels har jag sedan den här borgerliga, mer korrekta sidan, som utvecklades sedan jag träffat Mannen, bildat familj och hade fullt sjå med den, familjen, middagsbjudningar, bostaden.. och barnen barnen barnen.... Förstås.

Men sedan kom Margith..... förlösaren. Och en blandning av det jordnära, livsnjutaren, den glada, djupa, konstnärliga, ja.. Vännen med stort V och se alla mina sidor liksom blandades och blev till ... till... Skatan herself.

Och när nu Margith är borta från mig.... min stora inspiratör och igångsättare... har jag plötsligt blivit vilsen som en tonåring... om vem jag är, vem jag verkligen är ... mest.... av mina sidor. Kanske är det så att nu, på äldre dagar, allt det här har blandats och man är både/och, allt/inget.... hel. Men Skatan tvivlar...



Bilden har tagits av Paola...

Mindfulness... eller leva här och nu.... eller ung, gammal eller medelålders

Skatans goda bloggvän Skogsnuvan (bilden ovan, som jag fann på Skogsnuvans blogg) har med ett inlägg fått mig att ligga och fundera inatt... eller nu på morgonkulan. Är jag gammal redan .... eller kan jag fortfarande räknas bland de medelålders? Jag citerar hennes klokord: "Unga människor talar om sina planer och gamla om sina minnen. Medelålders pratar mest om bantning och mat."

Hmmm... om mina planer talar jag kanske inte så mycket. I min gamla blogg tillsammans med Magritte skrevs det nog mer om nutid och nu efter Margiths död, kanske jag blivit gammal. Det är lätt hänt att dyka ner i minnen när man inte tycker att så mycket annat händer.... och så är Skatan laaat. Har inte ens fixat med Kroatienbilderna och nu är ju deeet så längesen....

Men jag kan berätta att igår såg Mannen och StinaPinaFina en häger mitt ute i ån på en liten ö... Skatan har sett den också... tidigare.... vid Slottet mitt ute i ån på en liten ö. Det är verkligen en speciell känsla att möta denna vackra fågel så lugn och stilig så gott som mitt inne i sta´n... Carpe diem skall Skatan ut och fånga... idag .... dagen alltså...


Det är Skogsnuvan som tagit bilden på hägern också. Skatan har "knyckt" den från hennes blogg.

Skatan har fått ett uppslag...

... ett inläggsuppslag när egna uppslag fattas. Jag har nämligen märkt att när mina egna uppslag tryter kommenterar jag längre och längre på andras bloggar som har intressanta tänkeväckande inlägg... Och så läste jag Ernst Billgrens senaste bok Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor. På de här 100 frågorna ger han ett Kort svar och ett Långt svar. Så ... mitt uppslag är att på inlägg, som jag tycker är roliga eller tankeväckande hos andra bloggare så att säga "fördjupa mig" i och kommentera kort på deras blogg för att sedan breee ut mig här.

När det tryter hos en själv får man låna hos andra.

Nästa stycke (en parantes i dess rätta bemärkelse) kan ni verkligen hoppa över och gå diiirekt till Ämnet ...

(Så raskt till första ämnet som först dök upp hos lilla blå (som jag envisas med att stava med eenbart gemena bokstäver(Gemener är den mindre varianten av alfabetets bokstäver i tryckt text (ex. a, b, c, ...) i motsats till versaler bokstäver.Wikipedia). Hon är ju "lilla" blå. Jag menar alltså inte gemen = Att vara gemen innebär alltså motsatsen till att vara högdragen. Oj nu krånglar jag verkligen till det. Visserligen är lilla blå absolut inte högdragen, verkligen inte, men jag .... äsch... )

Dagens ämne: BLogrollens vara eller icke vara...

Först ut var alltså lilla blå: "Min blogroll börjar växa mig över huvudet...." skriver hon och fortsätter..."jag börjar fundera på om jag ska ha en blogroll överhuvudtaget. Fyller den någon funktion?" Visar den vem man är och tipsar nykomlingar om andra bloggar som man gillar (vilket sannerligen faktsikt säger en del, tycker Skatan) Ska man ha en Veckans favoritblogg/-ar, eller.... lilla blå diskuterar fram och tillbaka och .. hur håller man dem uppdaterade... vågar man plocka bort någon som man inte längre "känner för", hur lååång får den bli etc etc.

Den Korta kommentaren som Skatan skrev var inte kort... och löd:

"Jag hittade till dig genom Halvars bloggroll och genom dig, lilla blå, hittade jag till Majsan och Znogge och Prudelutt och många som jag besöker men kanske inte varje dag. Och till Huskorset vet jag inte varifrån jag fick tipset. Visst fyllder de sin funktion men medges att det tar tid att läsa alla och kanske kommentera… Tips om bloggar kan ju också vara en idé förstås…"

Och då hamnar jag osökt hos min första favorit, som, som sagt var, fick mig att börja blogga. Han har redan tagit bort sin blogroll, nämligen Halvar med bloggen Halvars huvudsaker som i ett inlägg skriver:

"Jo, alla länkar har plockats bort, där bland annat bloggrullen fanns. Varför? Den fick mig att må dåligt. Den som vill veta mer än så får mejla. Jag är rädd för att det skulle såra någon om jag förklarade här. Allt jag säger här, det är att det handlar om m i g och inte om en enda som fanns med bland de där länkarna."

Skatan har ju redan i en lååång kommentar utvecklat vad jag tycker. Jag tycker att bloggrollen säger en hel del om vem bloggaren är och tycker om ..och, framförallt, tipsar om bloggar som det för mig skulle ta år att hitta själv, kanske...

Men så har vi ju Bodil Malmsten som varken har bloggroll eller tillåter kommentarer. En dagbok eller anteckningsbok med tankar som hon helt enkelt delar med sig av men inte vill ha respons på....

Så... det om detta. Eftersom min kommentar tlll lilla blå-inlägget var så långt, stannar jag här... så att ni överhuvudtaget orkar läsa... eller har tid. Att kommentera...

Till sista andetaget....eller tantsnagg

När jag var ung på 60-talet var jag helt Frankrikefrälst, existensialist och beatnick (så lite amerikansk kultur fick duga (Jack Kerouac)). Den nyá vågen där Till sista andetaget med JeanPaul Belmondo och Jean Seeberg regisserad av Godard var en av de filmer som jag såg flera gånger. Jag läste Sartre, jag var svartklädd (det var under den perioden jag blev kallad för Skatan första gången), jag lyssnade på Juliette Greco, Jacque Brel, och älskade Zizi Jeanmaire. Men jag lyssnade förutom på dessa chanson-sångare mycket på jazz...men det är en annan historia.

Och då klippte jag mig riktigt riktigt kort, precis som mina idoler. Jag stod framför spegeln med rakblad och snaggade mig ännu kortare än frissan gjort precis som Jean Seeberg i filmen. Och sen dess har jag i stort sett behållit den korta frisyren (kanske inte riiktigt lika kort, senare på 60-talet var det lite mer Beatlesinspirerat Sasson-klippt) med undantag för mitten av 70-talet då jag hade afro-krull. Barnen på dagis kallade mig då Häxan Mara efter julserien Trolltider och var liiiite skraja för mig. Jag har också haft en böjelse att skrämma barn liiite grand.... påstår alltid att barn VILL bli lite skraja...med det är också en annan historia.

Vad vill jag komma till då? Jo...Skatan är fortfarande kortklippt om än inte direkt snaggad... och så läste jag den här boken i Kroatien: Lyckans Hjul av Kajsa Ingemarsson. En av personerna klipper sig kort och får kommentaren: det är ju iallafall inte "tantsnagg". TANTSNAGG! Jag började se mig omkring och min korta djärva frisyr på 60-talet har blivit... tantsnagg. Var och varannan "tant" är faktiskt mer eller mindre snaggade.

Skatan håller på att spara ut.... till nå´t tufft, lite längre, spretig .... eller nå´t .... frisyr. Hade annars tänkt mig den korta frisyren ända Till sista andetaget. Men inte taantsnagggg även om jag numera har förlikat mig med tant-titeln.

Jag har alltid... så länge jag kan minnas.... haft ett behov av att "profilera mig"...

.
...och när jag tittde in på Paola Svenssons hemsida och fick syn på hennes foto över tant Grön.... har jag fått hjälp på traven... Naturligtvis. Jag skall såsmåningom bli tant Grön eller kanske tant Gredelin eller varför inte farbror Blå... får se.

Är det inte ett underbart foto, så säj?

Som vindarna blåser... eller sammanträffande ...

Jag hade med mig för lite böcker till Kroatien... som vanligt. Först läste jag i raskt takt ut en Harry Bosch-deckare (Michael Connellys Den siste prärievargen). Spännande som Connellys böcker brukar vara och man blir alltid lite sur när den är slut. Och... så hade jag med mig Kajsa Ingmarssons Lyckans hjul (feel-good-roman med ack så tänkvärd intrig om vad man gör med sitt liv, livsval, självförverkligande, att leva helt genom någon annan etc etc) Den gick lika snabbt att läsa ut. Vad göra? Jo Skatan ringde till Djupingen och bad honom ta med sig nå´t...

Så andra halvlek i Kroatien läste jag John le Carrés politiska thriller Den gode tolken, som Djupingen haft med sig. Jag har nog inte läst, åtminstone inte på mycket mycket länge, något av le Carré och fascinerades över hur en så sarkastiskt och ironiskt/lättsamt sätt att skriva kunde överföra sådan spänning på en så hög nivå. Och behandla politik på lika initierat och spännande sätt. Den handlade om Östra Kongo (och en kupp som skulle iscensättas där), det bortglömda kriget eller krigen och intrigerna om oljan, mineralerna och naturskatterna som man slåss om där. Fyra Skator av fem från Skatan.

Men nu till sammanträffandet eller ... är det vindarna som blåser i den här riktningen. Jo, Djupingen hade med också med sig Arne Dahls Himmelsöga (som jag redan läst). När han kom igång med att läsa den nämns just John le Carrés bok Den gode tolken där. Sammanträffande, eller ? Och....


...när jag titta på kvällens TV-tablå fredagen den 3 oktober så "vad hittar jag väl där, ja vad hittar jag där" Jo, klockan 20.00 Svt2 John le Carré K-special. Historien om författarens liv och verk under 50 års tid. Sammanträffande? Konstigt är det iallafall. Det händer mig ofta.

Det här med att bli äldre... igen och igen och igen

Jag citerar Bodil Malmsten (antar att det är OK ??)

"Att en dag se sig i spegeln och det är fullt med ränder och små graveringar på kinderna, intryck.
Det går över, tänker man, det går över om några dar.
Det är nåt jag har fått och som man har ett tag och sen går det över.
Men det är det inte, visar sig vara kroniskt.
Frågan nu är om man är samma person som förut.
Före ränderna. "

Att de inte går över - de här frågorna - de här eviga frågorna?

.... det här med ålder ....blicken på Skatan

Skatan fullständigt älskar att blogga... trots sin ålder (62+) vilket många av mina jämnåriga har svårt att riktigt förstå. Av mina bloggfavoriter här till höger är fyra stycken i min egen åler, tror jag, någotsånär, (+/- 3 år, kanske inte +, om jag tänker efter).. De andra är nog någonstans mellan 30 och 40, någon är ca 50.... Om nu den här siffran skall vara så viktig...
Det är det jag har funderat på....

Inuti känner jag mig... precis som jag alltid har känt mig... eller åtminstone tror jag det...(något visare men... i stort... jag är den jag är...och har varit från början) Jag har vänner i alla åldrar... och då menar jag vänner som jag verkligen har utbyte med (även om eller kanske p g a att vi inte alltid tycker lika ) ... och kul med.... och skrattar tillsammans med (även om Margith min allra som bästa "bästis" inte finns med mig längre).

Och nu... sen Margiths död så .... känner jag mig...ganska mycket äldre... och tyngre (rent kroppligt ääär jag tyngre)... och jag får kämpa mig till "glädjen" och "gnistan" varje dag... Det gör jag genom att börja dagen med att läsa mina favoriter här till höger (tack för att ni finns, kära ni!)...Då väcks livsandarna till liv.. och jag kan vara tacksam att jag leeever, att jag sörjer (för sörjde jag inte hade jag ju inte känt som jag känner och levat som jag levt och upplevt det jag upplevt och ...ja ni förstår). Så... lever man livet levande är det skit samma om man är 10 eller 70.... eller för den delen 62+. Då är man ålderslös. Det är först när man stelnar, inte är öppen för allt omkring sig, inte blir förbannad, glad, ledsen... ja, när man blir så där likgiltig, som man blir gammal på riktigt. Så jag får passa mig...dj-ligt noga...

Är det inte så.... tror ni?

... och tänk ... om jag inte hade er...

...mina bloggfavoriter... som jag besöker så gott som dagligen. Huskorset, har just "stängt" men bloggen finns kvar... Halvar "pausar" eller... och lilla blå har känt en viss tvekan...

Det kan kännas tungt och motsträvigt, ibland tappar man lusten, hittar inget att skriva eller resonera om, känner kanske krav att vara "på topp" jämt. Både Skogsnuvan och Skatan har väl tänkt tanken att... nej, nu får det vara...

men för mig har den här bloggosfären verkligen blivit ett "andningshål", en "fristad" att vistas i...

så...

...

... och så blev det söndag....

Anais Nin


George Orwell



Virginia W.





och söndagstidningsläsning. Och då läste jag att "Om George Orwell hade levt hade han varit bloggare, förklarar Jean Seaton för New York Times. Hon är ansvarig för ...... en ny hemsida där författarens dagbok läggs ut, dag för dag. Året är 1938. .... Orwells blogg har redan haft 50 000 besökare sedan starten 9 augusti i år, och det finns material till år 2010, försäkrar Seaton"

och

... Skatan tror att... om Virgina Woolf hade levt hade hon varit bloggare... och det skulle säkert ha funnits lika mycket material... och om

Anais Nin (med alla sina dagböcke) hade levt... och och och

Synd vad bloggvärlden har missat genom att den "uppfanns" så sent...

eller kanske inte ändå... för bloggen, den tar ju en himla massa tid.. från det verkliga livet....

Allt skall kanske inte vara serverat... så att säga

Skatan gick förbi Halvar, en absolut bloggfavorit, som för övrigt inspirerade Skatan att börja blogga. Skatan gick inte förbi Halvar men hans fina skrivarstuga som stod där på tomten. Skatan är ingen stalker heter det visst men passerar ofta eftersom han bor nära Sonen. Och då kom jag att tänka på nåt. Innan den här skrivarstugan var klar så droppade Halvar inlägg var och varannan dag. Nu har det blivit lite glesare mellan gångerna och Skatan m fl går förgäves in varje morgon för att se om det är nåt nytt. Nåväl, som sagt, jag läser fortfarande Virginia Woolf och just nu håller hon föreläsningar för kvinnor om att skriva och vikten av "ett eget rum" för ändamålet. Skatan är inte så säker på att det är det rätta. Kanske inte med en gång iallafall. Tänk att sitta skönt tillbakalutad med rätt musik i lurarna och ...nu ska här produceras. Kan ju bli lite ... ja tlllrättalagt liksom... Detta om detta. Hoppas iallafall Halvar kommer igen snart med tätare frekvens mellan inläggen.

Eftertankens kranka blekhet...

Ända se´n jag klev ut ur min alldeles egna "privata garderob" har jag funderat på om det egentligen var så nödvändigt, det här "avslöjandet". Det ääär faktiskt ett känsligt kapitel, speciellt för D, min biologiska mor, som ju höll inne ända till i våras med att berätta om mig för sina barn, mina halvsyskon....

Men hela denna sommar, efter min älskade Margiths död, har jag tänkt över mitt liv..ältat...och har ju inget bollplank att prata "djupsinnigheter" med längre, att älta oförätter, glädjeämnen, stort som smått med längre. (Mannen och jag är inte riktigt på samma våglängd när det gäller sån´t här ältande och tänk) .

Och då kommer ju de här tankarna på vem man är och varför, hur man är och varför.... Och så ringde F, min halvbror om Ns bortgång och jag åkte ditner till Göteborg..och träffade honom för första gången...och så samtalet efter det.... och så ... på den vägen är det.

Och ju mer jag tänker på det så har det faktiskt betytt väldigt mycket att jag är adopterad.... för vem jag är idag... och vägen hit ..med alla berg- och dalgångar. Skogsnuvan skriver i en kommentar till mitt inlägg om adoptionen, att man ju inte väljer sin släkt...men att just jag har blivit vald och det äär ju fantastiskt. Jag haar ju faktiskt blivit väldigt specifikt vald... men också bortvald en gång. Och under olika perioder i mitt liv har naturligtvis det här att jag blev bortvald varit det som tagit störst plats. Varför blev jag bortvald? ...och så började processen med att ta reda på det...

Så... jag tror jag struntar i den där "kranka blekheten" och sjunger med Edith Piaf: Je ne regrette rien (jag ångrar ingenting)...istället.

Rötterna... de där rötterna man längtar efter...

Margiths död, Agnes födelse, begravningen i Göteborg och så...lilla blå som hade ett inlägg häromdagen I’ve got an uncle I never got to know… som i sin fantastiska text också hade raderna: ..

"De där rötterna man längtar efter, funderar över, fantiserar om…"

Alla detta och de där rötterna..."man längtar efter, funderar över...", de har jag längtat efter och funderat över i hela mitt liv men inte gjort slag i saken och tagit reda på....förrän i mitten av 80-talet när jag var medelålders.

Och så.... ringde F igår.... F, som är min halvbror och som jag träffade för allra första gången där i Göteborg på begravningen....Vi pratade och pratade och pratade och, visade det sig, hade så väldigt mycket gemensamt och så mycket att prata om att vi lovade att nu, hädanefter, skulle vi verkligen hålla kontakten, nu skulle vi "ta igen" och lära känna varandra F, min halvbror, I, min halvsyster och så jag... (och.... F hade läst min blogg och tyckte bara att det skulle vara spännande och roligt om jag skrev om mitt sökande och bökande.)

Mamma sa alltid och trodde att en människas "jag" är 50% gener + 50% miljö = 100% jag.

Skatan säger och tror att en människas "jag" är 45 % gener + 45 % miljö + 10 % eget stjärnstoff = 100 % det alldeles eget unika jaget....

Vi människor är en "lerklump" (gener och miljö) men lerklumpens mitt, själen, det som väger 20 gram, är det gudomliga...ens egen unika själ.

Nu måste Skatan ta en liten paus.... gå morgonrundan med StinaPinaFina....men återkommer, kanske med pauser om ditt och datt, men återkommer gör jag och berättar om mitt "sökande" efter mig själv och mina rötter... Ego så det förslår....

Bilderna togs min första jul 1946. Det är jag och Snappy ... en underbar släthårig tax.

Multipel personlighet

Varje år så här i början (Skatan tycker att hösten/skolstarten är början) av året när jag läser tillbaka i mina dagböcker och papper, uppmanar jag mig själv att i år vara sannare, vara och leva den jag egentligen är....men vem är jag då? Hur kan jag – 62 år – fortfarande sitta här och undra det…

Så gick jag förbi den här ängen på min morgonrunda…en flock ungskator lekte och kraxade och skränade, flög hit och dit och samlades igen…Och då slog det mig, att där ääär jag ju… alla dessa skator är ju jag, så många … fast samlade i en, Skatan. Multipel personlighet …. Hmmmm

Androgyn... är det jag alltid känt mig som (pojkflicka). Numera, inte längre utseendemässigt (ser numera ut som en frodig svällande moderlig typ….men djupt därinne…(Katherine Hepburn, såå skulle jag vilja se ut nu, som äldre. Tyvärr finns det ingen likhet alls (se filmen Sista sommaren – tror jag den heter – med Henry Fonda)

Social och gladlynt…gillar fest och glam - tidigare - nu i små portioner så att man kan samtala om väsentliga saker, som etik, livochdöd, och och…men Skatan älskar skvaller ….också

Ensamvarg. Skatan har stort behov att vara ensam (bodde ensam i stuga flera somrar när Mannen sommarjobbade till mina vänners förskräckelse…hur vååågar du?)

Dekadent… nej, men Skatan har alltid dragits till det dekadenta (mer än till Carl Larsson-stuket)…alltid attraherats av det lite farliga, utlevande, underjordiska, rebelliska och var en jättejobbig tonåring, utagerande, rökande, drickande (för mycket), jazzkällarbesökande, djupsinnig, svartklädd ”beatnick” … aldrig hippie , som var för mycket ”grupp” för Skatans smak. (Juliette Greco men kortklippt förstås). Hade naturligtvis olämpliga pojkvänner … Tills jag träffade Mannen….och så är jag ju lite räddhågad och försiktig...

Intellektuell – till stor del, lever i tankens värld…läser…

men jobbar på att bli mer ”jordnära” och attraheras mer och mer av naturen, naturliga människor, blommor (och bin)… Tyvärr är Skatan allt annat än praktisk…Eftersom Skatan inte kan se ut som K Hepburn såå… jag ser en väns mamma framför mig… en enkel självklar kvinna som rörde lugnt i sitt äppelmoskok i sin förklädestäckta bomullsklänning, rufsig i sitt grå hår samtidigt som hon pratade om ”väsentligheter” med oss ungdomar. Ja…det här är ju inte riktigt klokt.

Sextiotvååå bast och så funderar man på hur man vill framstå som…..

Om man springer efter livet med andan i halsen så springer man ihjäl sig till sist.

Och vem är jag då, Das Ding an sich, så att säga. Det kanske är friskt att alltid vara sökande…eller… så är Skatan inte riktigt frisk.….

Elitist .... är Skatan en "smygelitist"

Läste ... (det var ett bra tag sedan) Bodil Malmstens Finistére-sida (blogg) och slås av hur mycket jag gillar henne... hennes reflektioner. Och, hur mycket jag retar mig på henne... hennes reflektioner (ibland). Och kommer på att det jag retar mig på, är ju det jag innerst inne själv tänker, men inte vill veta av, inte vill erkänna att jag tycker. Hon är modig. Skatan är feg. Som nedan citat (lösryckt ur sitt sammanhang, jag vet, men ändå:

"Även om varje tänkande människa - dvs ytterst få - vet att freedom´s just another word for nothing left to lose och inte ens det."

Det är de här mellanstreckenorden "- dvs ytterst få -" som Skatan retar sig på den här gången... och veeet att jag smyghållermedom.... FYY skäms!

Göteborg tur och retur

Igår flaxade Skatan tur och retur Göteborg ... för att ta farväl av en ny, men gammal vän och besöka hans änka (en väldigt kär och speciell person), barn och barnbarn... Jag gungade fram genom Sverige i ett X2000-tåg , från den ena till den andra sidan (i alla bemärkelser) och hann tänka en hel del... över liv och död, början och slut, det viktiga i livet... bandet mellan människor.

Skatan läste också i sin Virgina Woolf (Dagboksbladen) och funderade över sitt bloggskrivande... Hur privat får det bli? VW skrev sin dagbok och hade för avsikt att publicera den i redigerad form som sina memoirer, hon skrev ingående om sina vänner, och ovänner, kunde dag för dag ändra inställning om karaktärer och personlighetsdrag... precis som man själv gör...tycker om den ena dagen.... och kan reta sig på något den andra... men längst in i hjärteroten, vet man vem man tycker om, vilka människor som finns där, stannar kvar och betyder något . ... trots allt... trots alla fel (som vi ju alla har, inte minst Skatan själv) och brister. Och Skatan har bestämt sig... jag kommer nog att fortsätta vara privat... och då menar jag inte att utelämna mina vänner "med hull och hår"... men utgå från mig själv i mina möten ...utelämna mig själv "med hull och hår"...

Bilden visar Bergssalen i Kungälv där vi tog farväl av N som vigdes till den sista vilan...

Drömskt ....

Skatan steg upp och började läsa sina bloggvänner klockan 6...ungefär... efter att ha legat vaken en timme och tänkt på den dröm... ja kanske till och med en mardröm som jag vaknade från...

Dröm 1:
Jag har skrivit in mig på en självmordsklinik. De skall hjälpa mig att dö. Har bestämt mig. Är alldeles säker. Läkarundersökning, samtal, förberedelser...
Men ... så ångrar jag mig. Det går inte. Man får inte ångra sig.. Jag lyckas utverka "träff" med yttervälden, Mannen och en gammal granne (som jag inte egentligen inte träffar nuförtiden). Vi har upprörda samtal om orimligheten att inte få ångra sig...De lovar att"lobbya" för en ändring. Jag går in för att dö....

Dröm 2:
Kammar och borstar StinaPinaFina. All päls följer med i stora kakor. Slutligen är hon naken som en nakenhund. Känner maktlöshet.

Vaknar. VAKNA!

Drönardag... och ... funderingar. ... något barockt kanske

Regn och rusk och blåst... Örebroresan uppskjuten... men på eftermiddagen filmtajm (såg Falskmyntarna på hyllan, en film som rekommenderats mig av lilla blå. Men den fick anstå till en annan gång... Skatan vet att den finns iallafall). Flickorna (11 och 14 år) valde och valde och till sist blev det en "romantisk komedi, Love & Disaster tror jag den hette. Riktigt riktigt rolig: flicka bor med bögkompis, jobbar på modetidning, har tragisk vännina och pojkvän som hon tröttnat på. Då... dyker Han upp, sydamerikanen som kan dansa tango, bög förstås...tror flickan och skall
genast "fixa"... men ... Högt tempo, vackra människor ... (*** av 5).

Och sen blev det en deckare: Tatuerad torso (Irene Huss-deckare) (*** av 5).

Den tatuerade torson fick mig att komma att tänka på nå´t (som ser väldigt osmakligt ut så här på bild...blåtonen, den likbleka huden, alla små blodpluttar...) men ..Barockt ?!!!. (Portugisiska (barocco) = oregelbundet bildad pärla (Wikipedia)) .. men... Visst är det ett hjärta som framträder? Det här blåmärket (en liten propp?) framträdde, utan att jag klämt mig eller slagit mig, på insidan av mitt vänstra lår den 24 juli... Och Skatan letar hela tiden efter "tecken", efter signaler från sin älskade Margith...visst är det ett hjärta??? Jag fotograferade det inte direkt så den distinkta hjärtformen har suddats ut lite ... och färgerna har bleknat från svartblått till blått/orange.

Det är bara så... att jag saknar Margith så väldigt väldigt mycket och söker kontakt, på ett eller annat sätt. Sjukt ..... jag vet.