Till sista andetaget....eller tantsnagg

När jag var ung på 60-talet var jag helt Frankrikefrälst, existensialist och beatnick (så lite amerikansk kultur fick duga (Jack Kerouac)). Den nyá vågen där Till sista andetaget med JeanPaul Belmondo och Jean Seeberg regisserad av Godard var en av de filmer som jag såg flera gånger. Jag läste Sartre, jag var svartklädd (det var under den perioden jag blev kallad för Skatan första gången), jag lyssnade på Juliette Greco, Jacque Brel, och älskade Zizi Jeanmaire. Men jag lyssnade förutom på dessa chanson-sångare mycket på jazz...men det är en annan historia.

Och då klippte jag mig riktigt riktigt kort, precis som mina idoler. Jag stod framför spegeln med rakblad och snaggade mig ännu kortare än frissan gjort precis som Jean Seeberg i filmen. Och sen dess har jag i stort sett behållit den korta frisyren (kanske inte riiktigt lika kort, senare på 60-talet var det lite mer Beatlesinspirerat Sasson-klippt) med undantag för mitten av 70-talet då jag hade afro-krull. Barnen på dagis kallade mig då Häxan Mara efter julserien Trolltider och var liiiite skraja för mig. Jag har också haft en böjelse att skrämma barn liiite grand.... påstår alltid att barn VILL bli lite skraja...med det är också en annan historia.

Vad vill jag komma till då? Jo...Skatan är fortfarande kortklippt om än inte direkt snaggad... och så läste jag den här boken i Kroatien: Lyckans Hjul av Kajsa Ingemarsson. En av personerna klipper sig kort och får kommentaren: det är ju iallafall inte "tantsnagg". TANTSNAGG! Jag började se mig omkring och min korta djärva frisyr på 60-talet har blivit... tantsnagg. Var och varannan "tant" är faktiskt mer eller mindre snaggade.

Skatan håller på att spara ut.... till nå´t tufft, lite längre, spretig .... eller nå´t .... frisyr. Hade annars tänkt mig den korta frisyren ända Till sista andetaget. Men inte taantsnagggg även om jag numera har förlikat mig med tant-titeln.