"De magiska skorna
Jag har bestämt mig för att börja springa längs stranden på kvällarna men igår när jag skulle sätta igång kändes det som om det var trettio år över gatan och ner till sanden vid vattenlinjen där underlaget är perfekt att springa på.Men det var nog bara för att jag inte hade mina magiska skor."
Jag har bestämt mig för att börja springa längs stranden på kvällarna men igår när jag skulle sätta igång kändes det som om det var trettio år över gatan och ner till sanden vid vattenlinjen där underlaget är perfekt att springa på.Men det var nog bara för att jag inte hade mina magiska skor."
Så här skriver Bodil Malmsten på sin blogg/hemsida eller vad det nu är....Varför...när man kan gå, strosa, ....vandra och så har vi då en fantastisk Springare som jag faktiskt beundrar...utan att förstå...drivkraften. Och det är Morry, en ny bloggbekantskap....
"Korta versionen: Det var sjukt varmt, knät höll men fötterna ser ut som slaktavfall - och det var väldigt väldigt peppande." (24H Hallsberg)
Vaffö vaffö ... gör dom på detta viset....
5 kommentarer:
Strosa längs med standen, hemskt gärna ja! Men springa och jag är en ekvation som inte går att lösa... Men jag blir lika imponerad av alla som orkar pressa sig kilometer efter kilometer!
Kram och lycka till!
Znogge...du och jag har samma inställning, tror jag, till det här med springa...Att Bodil Malmsten tänker börja springa igen(hon är t o m något äldre än Skatan) ändrar ingenting..jag strosar...vidare..Kram tillbaka!
Jag sprang ganska mycket för 8-9 år sedan och har faktiskt upplevt den där häftiga känslan som kommer när man bara mal på och mal på och man orkar hur långt som helst. Men det är förbaskat tråkigt att springa, det går inte att komma ifrån :-)
hej! allting går, om det bara är rätt tid i livet för det. Jag har börjat springa hundratals gånger, och slutat lika många - för att det gjort ont, inte skett några förbättringar osv... Men nu känns det helt rätt. Jag smygstartade förra våren, men började springa lite mer kontinuerligt i november 2007. Då sprang jag typ 3 km och höll på att dö. Men små korta rundor flera gånger i veckan (istället för långa som trasade sönder kroppen på mig) gjorde att jag kommit dit jag är idag - då jag längtar efter att springa nästan varje dag. Ta det lugnt bara så kommer nog springlusten - om du vill ha den. =)
Prudie och Morry! Skatan haar sprungit en gång i tiden...tjejmilen några gånger och Tunamarschen 1 gång...men då hade jag en "påfösare", Margith, min väninna som nyss gått bort...och se´n bröt jag fotleden och inget är som förr...men som sagt...nu vandrar jag, ibland långt...och varje dag med StinaPinaFina minst 3 km, 3 ggr per dag...så det så.
Skicka en kommentar