Tack för tröstekramar och all uppmuntran.... Skatan kommer igen...snart (kraxandet är min livsluft så att kraxa...) Och under tiden läser jag mina favoritbloggar förstås...kommer med en och annan kommentar....och sooover en hel del. Idag ösregnade det heela dagen så sommaren utomhus lockar ju inte direkt...men StinaPinaFinas rundor är sköna ändå...och då kan dropparna i ansiktet vara regndroppar...eller tårar... Fast innerst inne vet jag att Magritte finns på en plats där hon fått ro...att det inte fanns någon annan väg för henne...och att jag borde känna en lättnad i själen att hon äntligen fått "slippa" ...min livsglada verkligen visa vän ...som visste hur vi skulle sörja och bad oss låta bli....Det var som hon sa till Djupingen när koltrasten sjöng utanför fönstret i vargtimmen...- Hör du koltrasten? - Ja ...den vill ta mig med sig...och jag vill följa den.
2 kommentarer:
Ser du lyckades ju få till en liten blogg och lite tankar. Du vet ju att vi är med dig och känner med dig. Skogsnuvan
Jag tycker det kan vara väldigt befriande att vara ute och gå med Herr Hund. Man tänker så bra på allt eller inget.
Kram!
Skicka en kommentar