söndag, juli 06, 2008

Skatan kan inte blogga....tomt inne liksom...

I sjuksalen där Margith låg...fanns en tyg-tavla med "dalahästar". ... och det här häst-fåret får illustrera min blogg-tomhetskänsla-ja-nästan-olust-känsla-att-skriva. Ett får står ju oftast bara och glor och glor och glor när man hälsar på det...men en häst...kommer glatt galloperande och vill ha en morot...en ridtur... en klapp eller nåt.... Så där känns det...Skatan skulle verkligen vilja flaxa till och blogga ur sig (det låter nå´t det) men förblir, som det får jag förnärvande känner mig som,....gloendes utan några "bra" tankar. Bara blaj....Och egentligen har jag massvis att berätta...kul händelser...drömmar....

7 kommentarer:

Anonym sa...

Nuffan! *trösekramar*

Anonym sa...

Trösekram är en speciell slags kram, men du kan få tröstekram också. ;-)

Anonym sa...

Det kommer en dag när orden bara forsar ur dig är jag övertygad om!
Kramar!

Anonym sa...

Jag har skrivit till dig på mailen. Kram Skogsnuvan

Anonym sa...

Du kommer tillbaka när tiden är mogen för det....
KRam kram så länge!

Marie sa...

Hej Skatan!
Du är inte ensam om att känna tomhet...det är lika på den här sidan älven. Jag vet inte vad jag ska göra, säja eller skriva. Känns bara sååå TOMT! Läste annonsen idag, och den var sååå fin. Tänker på hennes ord-Vi lever NUUU. Jag har hela tiden skjutit upp vår resa till Gustafs....Vi tar det på semestern, och nu????...varför var semestern så långt bort och varför gick allt så fort? Tänk om jag ändå inte skjutit upp allt...Tror du hon ser någonstans hur mycket vi saknar henne? Jag hoppas det. Jag lyssnar extra mycket på fågelsången vid mina morgonpromenader, om det är ngn som låter speciellt. Jag tror ingen av oss här nere fattade allvaret i det hela. Vi var så nära men ändå så långt borta på nåt sätt. Jag är så glad att Du var så nära! Skönt att skriva av sig lite-även om det är lite snurrigt mellan raderna och tårarna. KRAM på dej!//Marie

Anonym sa...

Kära Marie! Jaa Margith var den mest livsglada man kan tänka sig...men visste att hon inte orkade mer...Hon slog ner på kraven ...hon kämpade ...men när den här stroken kom så...nej...jag tänker på den dikt som hon skrev om sin pappa och det är slutet på den dikten ... "jag hoppas
att du vandrar
längs en mossig stig
där solstrålarna
letar sig in bland trädstammarna
där fåglarna kvittrar
över ditt huvud
där gamla vänner
väntar på dig bak nästa krök
Älskade Margith (pappa egentligen)
jag hoppas." ...som jag har gjort till min egen. Jag hoppas, nej jag vet att vi möts igen..Margith och jag. Kram från EvaSkatan