tisdag, juli 08, 2008

Koltrasten kallar.....

Vad väntar du på
när tänker du börja leva
kanske sista dagen
blir den enda dagen
du ser
diset över sjön,
gråsparvarna som pickar
på gräsmattan
dom små små fräknarna
på hans näsa.
(Margith)

10 kommentarer:

Anonym sa...

En sammanfattning av ett liv. Några få ord som ska säga allt.
Kram!

Anonym sa...

Mycket vackert.

Lapplyan sa...

otroligt vackert skrivet...

Skatans tänk sa...

Znogge, Emma, Lapplyan!...ja visst kunde Margith skriva...och visste hur att leva...Jag skall verkligen försöka leva som hon ... och ta tillvara på "det lilla".Skatan behöver inte flaxa jorden runt för att hitta livet...det finns ju här och nu. Kram

Anonym sa...

Så sant och så fint Skogsnuvan

Lapplyan sa...

Hej igen Skatan.. Det tror jg oxo att du gör "tar vara på det lilla & lever nu". Du är verkligen värd att känna så oxo = Att jg är HÄR & NU & det är MITT liv...Livet är lite upp & ner ibland..Tänker på dig & sänder lite "energi & kraft" från naturen....Stor kram till dig..

hadderi sa...

Mamma jag saknar dig så!
Fin blogg du har skatan.
Hoppas att allt är bra med dig.
Själ så är det stora pendlingar mellan hopp å förtvivlan.
Önskar att mina barn hade fått mer tid med sin fantasteska Farmor.
För hon var något utöver de vanliga mamma, har nog inte riktigt förstått att jag aldrig får krama henne igen...
Har bra
Storebror

Anonym sa...

Älskade Storebror! Ja er mamma var en alldeles särdeles fin mamma...och farmor...och vän...den allra bästa och jag saknar henne så fruktansvärt mycket..obeskrivligt. Jag pendlar, precis som du, upp och ner, vissa dagar är tyngre än andra...men jag tänker att Margith har det bra nu...hon hade det så jobbigt på slutet med smärtor och stroken... nu har hon det bra...Hon "vandrar på en mossig stig..", tror jag. Kram Storebror och krama ungarna och E från mig också...Skatan

Marie sa...

Hej på Er, Skatan & Storebror!
Här har ni en till som pendlar mellan Hopp och förtvivlan. Har precis avslutat en bröllopsfest för våra bästa vänner, som gift sig på sjukhuset för ett par veckor sedan. Han har precis fått tillbaka lite kraft efter att han fått sin sista strålbehandling.Cancer-Fy, vad jag hatar det ordet och den sjukdomen! Och nästa vecka är det begravning. Känns fortfarande overkligt! Jag kämpar med att försöka få till lite kraft att sjunga. Först kände jag SJÄLVKLART ska jag sjunga, men just nu har jag varit så nere de sista dagarna att jag inte vet om jag klarar av det.Jag bara gråter. Jag inbillar mig att faster hör mig här hemma när jag sitter och sjunger/gråter för mig själv framför datorn varje natt...Tror ni det, att hon hör oss? Jag hoppas det! Tror ni att hon blir besviken om kraften inte kommer till begravningen?
Såg en film i veckan och tänkte på Er hela filmen igenom. Mamma Mia, har du sett den Skatan? Gör det! Det var en Margith film: Mycket humor och sång!Den fick mig att tänka på Er två hela tiden, vet inte riktigt varför....Du måste se den!Det blev ett långt inlägg det här men nu ska jag gå och försöka få något i magen. Kram på ER//Marie

Anonym sa...

Marie! Mamma Mia skall jag se...full med musik och humor säger du..passar mig och Margith..för nu är hon med mig hela tiden..i stort som smått..Vi ses på torsdag och det kommer bli en jättefin begravning och vacker...och precis vad Margith hade velat..omgiven av sin familj, sina vänner och musik. Kram från Skatan