Jag blir så inspirerad av mina bloggvänner, läser och skrattar och kommenterar. Och mina kommentarer har en tendens att bli så långa och "blogginläggsaktiga" att när jag väl konmmer tillbaka till min egen blogg... är jag tom. Har redan lassat ur... så att säga. Så det skulle ju kunna vara en anledning att ta bort sina bloggfavoriter från sidan här till höger så att det inte var så enkelt att "kila in" och hälsa på dem det första man gör... Och tid tar det också. Snart stundar ju morgonrundan med StinaPinaFina och sedan är dagen i full kärriär.....
Det här är verkligen en utmärkt beskrivning på hur SkatanPratanTjatan ääär. Splittrad, schizofren, och flaxande... Men man kan urskilja två sidor iallafall:
Dels den flaxiga med dragning till det svarta, svåra, eller glättiga, dekadenta. Den sidan levde jag mest ut som tonåring men lockas av fortfarande ... och hittar i Österrike. (Jag anmärkte just till Mannen att här (i Österrike alltså) måste jag ha levat förr tillsammans med Egon Schiele, Gustav Klimt och deras modeller och vänner). Den sidan, min tonårssida, när jag letade efter min identitet finns kvar och kanske kan levas ut i en lite mer mognare variant.
Dels har jag sedan den här borgerliga, mer korrekta sidan, som utvecklades sedan jag träffat Mannen, bildat familj och hade fullt sjå med den, familjen, middagsbjudningar, bostaden.. och barnen barnen barnen.... Förstås.
Men sedan kom Margith..... förlösaren. Och en blandning av det jordnära, livsnjutaren, den glada, djupa, konstnärliga, ja.. Vännen med stort V och se alla mina sidor liksom blandades och blev till ... till... Skatan herself.
Och när nu Margith är borta från mig.... min stora inspiratör och igångsättare... har jag plötsligt blivit vilsen som en tonåring... om vem jag är, vem jag verkligen är ... mest.... av mina sidor. Kanske är det så att nu, på äldre dagar, allt det här har blandats och man är både/och, allt/inget.... hel. Men Skatan tvivlar...
Bilden har tagits av Paola...
4 kommentarer:
Sådär gör jag också. Läser andras bloggar och glömmer ibland bort vad det var jag själv tänkte skriva. Men man kan ju inte låta bli. Måste kolla läget hos alla. Numera har jag märkt att jag även glömmer att kommentera inne hos de bloggar jag läser, jag "tjuvläser" och försvinner igen. Det är kanske inte så bra? Får skärpa mig lite på den punkten. Men bloggar tar tid, det är inget snack om saken. Men det ger så mycket tillbaka, och jag kan tänka mig betydligt värre laster. Så jag fortsätter nog ett tag till.
Wien och förra sekelskiftet, ja. Hur kommer det sig att vissa tider och platser utövar en så otrolig dragning och lockelse. Jag har haft den känslan sedan barnsben. Men det är jag glad för. Ser det bara som ett extra plus. Ingen människa är endimensionell, gubevars. Inte jag, inte du. Tack och lov.
Så, nu blev det en kommentar i alla fall. En lång. Du Skatan, ha en underbar dag och flaxa vidare så länge du pallar med. :) Kram
Visst tar bloggandet tid! Faktum är att det är ett mindre under att man hinner jobba ;-) Just nu har jag fikarast så jag snyltar inte på min arbetsgivare i varje fall!
För övrigt tror jag att du kommer att hitta dig själv igen efter lite flaxande. I vissa situationer och faser i livet ställs allting på sin spets men faller oftast på plats igen!
Kram!
Skogsnuvan funderar och känner igen mig i dig. Nu när vi är så gamla så blir man nog inte annorlunda utan man får försöka att acceptera sig själv som den man är och tycka att det är bra så. Lite tur är det väl också att man kan vara barnslig, tonårig och gammal och klok på samma gång. Det du är unikt för oss kvinnor. jag tror att jag varit i italien i mitt förra liv för där känns jag hemma. Flaxa på gumman.
lilla blå! Jag flaxar vidare ... ömsom vit, ömsom svart... nej svart/vit som jag är. Och vilken kommentar! Vi är nog alla bra lika ändå... längst inne..vare sig man är ung eller gammal. Det är bara det att man blir tilldelad
ett fack så tidigt i livet (mitt blev det borgerliga) och sen tar det på krafterna att "hitta den man är", slåss mot andras fördomar om vem man är... ja du vet... Ha en underbar dag du med... en underbar fredag! Kram!
Znogge! Det taar tid att blogga och det är frusterande att inte "hinna med" för för mig är det mitt "andningshål", att få alla intryck från olika människor är helt fantastiskt. Det här om att hitta mig själv. Till syvende och sist har jag nog gjort det... det är bara det att jag haft svårt att förlika mig med att jag inte ääär helgjuten utan en ganska splittrad person...nej jag menar Skata. Kram!
Skogsnuvan! Som du ser flaxar jag på. Och är den jag är. Ständigt reflekterande... Visst är det en fantastisk känsla att känna sig "hemma" i ett egenligen främmande land! Chiao Bella... och kram!
Skicka en kommentar