Hoppets kapell var fyllt av I:s stora familj, syster, barn, barnbarn, övrig släkt och många vänner och så förstås hans livskamrat, hans förtrogna, hans maka Kristina. Hon såg så liten och ensam ut bland oss alla och jag tänker såå mycket på henne nu, hur tungt det måste vara att komma hem och öppna dörren och inte ha sin I där, inte mötas av musiken som han omgav sig med... Göran talade med mig om ensamheten som slog emot honom när han kom hem om dagarna...
I var musikalisk. Och ett av musikstyckena som framfördes hade I komponerat: Gårdlösa, Op 3, 1996. Det var ursprungligen komponerat för saxofonkvartett men bearbetats för orgel av en av I:s lärare inom komponerndet. Och det
var vackert.. Det spelades vid defileringen när vi alla tog farväl men jag lyssnade väldigt noga ...och det var verkligen ett vackert stämningsfullt mnusikstycke. I hade inte velat ha något av sitt eget med men Kristina och barnen hade trotsat i detta och jag tror att han satt nöjd i sin himmnel och lyssnade.
Jaa...2008 har varit ett sorgens år ... men, inte att förglömma, ett glädjens år också. Mannen och jag har fått vårt fjärde barnbarn, Agnes, och Kaxe har fått en lillasyster.. och Sonen har gift sig med sin Pa... och till och med fått hem henne till Sverige. Ikväll ringde han och berättade att han förhört henne på 49 svenska ord, som hon klarade galant: ett skärbräde, en kopp, jultomte, och allt vad det var...
Så sorg och glädje har växlat i år ... mer än många andra år...
2 kommentarer:
Så bra att det blev en fin minnesstund. Det är ju sorgligt nog ändå...
Hoppas ditt 2009 blir ett år som mer domineras av glädje!
Kram!
Znogge! Ja begravningar kan tyckas onödiga men... ett fint farväl, en vacker minnesstund tillsammans är någonting att bära med sig. Det blir ett avslut som "segrar" över det mörka, på nå´t sätt. Kramar!
Skicka en kommentar