fredag, augusti 22, 2008

Den enas sorg, den andras glädje...


Det var det gamla vanliga… Flicka möter Pojke …. Ljuv musik …. Flicka ”på smällen” (fredsyran maj 1945)…. Pojke drar. Och så står hon där med alla beslut…

Och det var vånda…

Mamma och pappa kunde inte få barn… och de ville ju ha ett helt fotbollslag.

Så ...först kom min storasyster A till familjen.. som under A:s första år mest bestod av mamma och A, eftersom pappa var flera månader i Argentina under A:s första år (han flaxade runt i världen mer än Skatan nå´nsin flaxat)…

Sedan ville man ha en pojke… och det snabbt. För pappa skulle till Kina redan i mars 1946 och det var meningen att hans familj skulle komma efter… så familjen skulle då helst bestå av mamma pappa dotter och son…Man kontaktade det barnhem varifrån A kommit och berättade om sina önskemål. I sista minuten…. en dryg månad in på det nya året 1946 skrev man från barnhemmet och berättade att det fanns ett barn, ett alldeles förtjusande litet knyte…men det var ingen pojke.. Skulle herr och fru L vilja komma och titta i alla fall…. Det ville man… och ändrade sig om det där med pojke, bestämde sig för det lilla nyfödda knytet, åkte hem, pappa packade och for till Kina… och mamma och storasyster A väntade …

Under tiden var Ds vånda stor… hon vacklade fram och tillbaka… hur skulle hon göra. Det var 1946 och en stor SKAM att föda ett barn uä ….utanför äktenskapet. Men, i april åkte hon tillsammans med mig, (som D redan låtit döpa med de namn jag har idag och fått behålla intakta, inga andra namn alltså) och barnhemsföreståndarinnan till mamma i Göteborg.

(Jag har så´n tur att pappa har samlat allt, alla brev, alla dokument, brev som skrevs mellan D och mamma, mellan barnomsorgen och mamma, mellan mamma och pappa, mellan pappa och farmor etc etc… Det finns hyllmeter med korrespondens. Alla ivägskickade brev har också kopierats så båda ”sidor” finns bevarade. I pärmar med respektive årtal på ryggen. En guldgruva!)

Nåväl… slutligen… framåt jul 1946 bestämde sig D. Nu hade hon lärt känna mamma, flyttat till Stockholm och insåg att det skulle bli fruktansvärt tufft att ha ett barn också. Så … hon släppte taget, adoptionshandlingarna skrevs under och mamma ”tillät sig”, som hon skrev till pappa, att börja älska mig helt och fullt som ”sin”…Hon hade inte vågat det riktigt tidigare.

Jag fick mitt första telegram ….. adresserat direkt till mig…från Shanghai i januari 1947.

En sak som man kan tänka på så här i dessa tider. Mamma var ensam från mars 1946 med en liten nyss ettårig flicka, A, fick en till i april, som hon inte visste om hon skulle få behålla… och mannan var i Kina….. Konstigt att man fick adoptera under så´na premisser… Men Skatan är ju tacksam för det, för bättre familj att höra till kan Skatan inte tänka sig.

Och en annan sak. Det är inte så konstigt att D ”tryckte undan” hemligheten och dolde den så djupt inom sig som hon kunde…ja kanske nästan glömde allteftersom. Hon måste ju leva vidare….

Kvinnor kan…..som pappa ofta säger idag. Vilken styrka!

7 kommentarer:

Göran Bength sa...

Det var en intressant - och rörande - historia. Javisst - du kan!

Anonym sa...

Göran! Ja... och det finns så mycket mycket mer.... Kram!

Anonym sa...

Skogsnuvan säger: Tänk att om man bara letar är nästan alla människors liv en spännande roman och ditt liv verkar vara det redan från början. Fortsättning?

Anonym sa...

Skogsnuvan! Fortsättning följer...nog... Kram

Anonym sa...

Jag tycker att din historia är mycket vacker även om det finns en sorg i den också!

Men visst var det konstigt att de fick adoptera under sådana förhållanden. Mig mycket närstående släktingar kan inte få barn men är godkända för adoption. Deras graviditet blir nog ca tre år lång och det har gått tre månader av dem. Vi väntar tålmodigt...

Kram!

Anonym sa...

SÅ mycket som faktiskt ändrat sig till det bättre...tänk alla skuldbelagda och skamsna kvinnor som "hamnat i olycka" genom åren. Vilken tur att du fick en sån bra familj!

Anonym sa...

Znogge! Ja jag vet att det kan ta år, många år, att få adoptera nuförtiden.. Vad jag förstår hade man haft en mer genomgripande utredning när min syster adopterades... men ändå, pappa i Kina och mamma med två små!

Prudie! Ja det var verkligen grymt.. men den förändringen har ju kommit ganska fort ändå här i Sverige menh i många andra kulturer finns ju den här "skamkulturen" kvar. Som bara skambelägger kvinnan. Inte mannen. Min familj är fantastisk men så ville man verkligen ha barn och eftersom det inte gick vägen på "naturligt" sätt så adopterade man. Och tacksam är jag...