Nostalgi... för Skatan

Skatan älskar italienska men kan inte språket.... nå´ngång skall jag lära mig det... hoppas jag...


Il Maschi med Gianna Nannini

och så



Bello e imossibile med Giannaa Nannini

"Musens drömmar skulle göra katten skräckslagen" (le Clézio)

Inatt när jag googlade sökte jag på Skatan och hamnade hos Peter Englund som skrev om en skata den 27 juni, tror jag.... Och samtidigt... skrev han ett citat av le Clézio, .... (Peter Englund sitter i Svenska Akademin men tillhörde inte någon av de fyra som slutligen valde vem som skulle få priset)

Vaar det inte ett konstigt sammanträffande att just le Clézio citerades, han som Skatan haft "i huvu´t" sen i torsdags... (Skatans drömmar skulle göra den grå katten skräckslagen ... en parafras...liten omskrivning av le Clézios ord så att säga).

Och vad jag har i miiina drömmar, det ni...

Damerna vill inte vara med på bild.... i bloggen...

Det är ett STORT fel med min dator... Hade alldeles nyss skrivit ett långt utförligt inlägg i "rubricerat ärende" så.... vips försvann alltihop. Så nu börjar jag från början igen...

Igår träffades Matlagningsgänget (inte hela, två fattas på bilden). De vill inte "vara med på bild" så man känner igen dem, tycker att bloggskriveri är en något suspekt syssla. Någon sa, jag förstår överhuvudtaget inte varför du håller på med så´nt där... Jag förklarade att alla bloggar ju inte är som Blondinbellas eller vad hon heter ... det finns ju precis hur mycket olika profiler som helst ... t ex Gudrun Schyman...Carl Bildt, Peter Englund, Znogge, Skogsnuvan, .... Halvar...lilla blå...osv osv i all oändlighet. Jag vill iallafall inte förekomma på internet. ... På skoj har jag googlat en del av deras namn och funnit dem... i helt andra sammanhang... på internet. Men att synas på bild är ju faktiskt en annan sak tycker också Skatan... så därav ryggtavlorna. Bara vi som känner varandra känner igen oss så att säga... Skatan förklarade iallafall att jag älskar min blogg, att skriva om stort och smått, att få kommentarer, att besöka andras bloggar, att lära sig saker, att skratta... etc etc...

Vi hade iallafall en jättetrevlig kväll med god mat: en fullkornsmacka med pepparrotsost och lite lime, tror jag, och skivade kokta rödbetor på till förrätt...mums...chicken à la king med ris till huvudrätt och så panacotta med rårörda hallon till efterrätt. Och så massor av vin förstås...Skatan fick två efterrätter (jag som skall hålla igen) och vi pratade om ditten och datten, politik, finanskris, boende, skvaller, kiss- och bajshumor, mera skvaller och hade så där uppsluppet kul som man har med gamla vänner...Vi pratade, skrattade, flamsade och Skatan sa bl a att hon numera inte har så mycket emot att kallas kärring. Jag ääär ju en. Men någon tyckte att dam var ett bättre ord ... men se daam, det är jag då rakt inte. Skatan är kärring...

Väl hemkommen i säng satte mina f-e ben igång att störa.Hade glömt att ta min medicin. Det var bara att gå upp och läsa lite, blogga lite... och vid halv fyra hade det lugnat ner sig och jag kunde krypa till kojs.... Jag fick i allafalll 5 timmars sömn.Och det är ju inte så illa...

Slump? eller vad....

Precis när jag avslutat mitt bloggande, slår på TV4 för att titta på morgonprogrammet så

citeras Ernst Billgrens nya bok....PRECIS SAMMA KAPITEL och PRECIS SAMMA FORMULERING... Wow ...

Blir närstan mörkrädd... kapitel 3 av alla dessa kapitel... Måste gå och lyssna på vad Ernst har att säga nu!

Påminnelse.... pricka för din ålder, du där... min bloggläsare! Please! I want you...

Sista boken från Finistère....

Jag slank in på Hedengrens för att köpa Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten... Hade på morgonen läst hennes hemsida att den skulle finnas ute i handeln. Neej... inte förrän den 28:e. Men... hon säger ju själv... Fel fel fel vi ska ringa till förlaget och de får kontakta Bodil. Men ännu finns ingen ändring så det saaa dom nog bara att de skulle göra, ringa förlaget. Dom på Hedengrens...

Istället slank Skatan in på Pocketshop på Centralen och köpte mig en bok:

Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor av Ernst Billgren

Svårt som vanligt att få plats på tåget och satt inklämd mellan resväskor och en annan "tjockis" med mina väskor i knät och läste. Har hunnit 68 kapitel (Ett kapitel består av 2 pocketboksidor). Så rolig, fyndig, befriande, uppfriskande att jag gick hem och såg på min "konst" med helt andra ögon (lägg märke till citationstecknen. Jag har ännu inte smält boken riiktigt).

Ett exempel bara:

"3.

Om du bara
skulle ge ett enda råd till en
blivande konst-
när, vilket
skulle det vara?

Kort svar:

Måla himlen först och sedan träden så slipper du pilla in himlen mellan grenarna."

Så genialt enkelt, eller hur?

Och så fanns ju där ett Långt svar också. Förstås.

Jean-Marie le Clezio - 2008 år nobelpristagare

... och han är ju snyygg också. Tycker Skatan. Men det är ju helt irrelevant. Egentligen. Bara han skriver bra.

Le Clézio beskrivs i Svenska Akademiens motivering som "uppbrottets, det poetiska äventyret och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen".

Hmmm.... utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisatioenen.... hmmm... vad menas med det? Kan man undra? Nå´n som vet`?

Nu har Skatan snackat så mycket om ålder och bloggande så...

...jag har lagt in en liten enkät här till höger. Jag vet, eftersom jag också har lagt in en räknare på besökare häromdagen, att jag har en försvarlig mängd som besöker min blogg förutom mina trogna favoriter.

Nu är jag sååå nyfiken ... Vilken ålder har ni? Även om ni inte brukar kommentera bloggar vore jag sååå tacksam om ni gör ett undantag med en liten markering här till höger. Även mina trogna favoriter också förstås...

Ibland känner jag mig uråldrig i bloggvärlden... men så behöver det ju inte vara.

Åååh vad nyfiken jag är.....

OBS! Det är ju fullständigt anonyyyymt....

Till sista andetaget....eller tantsnagg

När jag var ung på 60-talet var jag helt Frankrikefrälst, existensialist och beatnick (så lite amerikansk kultur fick duga (Jack Kerouac)). Den nyá vågen där Till sista andetaget med JeanPaul Belmondo och Jean Seeberg regisserad av Godard var en av de filmer som jag såg flera gånger. Jag läste Sartre, jag var svartklädd (det var under den perioden jag blev kallad för Skatan första gången), jag lyssnade på Juliette Greco, Jacque Brel, och älskade Zizi Jeanmaire. Men jag lyssnade förutom på dessa chanson-sångare mycket på jazz...men det är en annan historia.

Och då klippte jag mig riktigt riktigt kort, precis som mina idoler. Jag stod framför spegeln med rakblad och snaggade mig ännu kortare än frissan gjort precis som Jean Seeberg i filmen. Och sen dess har jag i stort sett behållit den korta frisyren (kanske inte riiktigt lika kort, senare på 60-talet var det lite mer Beatlesinspirerat Sasson-klippt) med undantag för mitten av 70-talet då jag hade afro-krull. Barnen på dagis kallade mig då Häxan Mara efter julserien Trolltider och var liiiite skraja för mig. Jag har också haft en böjelse att skrämma barn liiite grand.... påstår alltid att barn VILL bli lite skraja...med det är också en annan historia.

Vad vill jag komma till då? Jo...Skatan är fortfarande kortklippt om än inte direkt snaggad... och så läste jag den här boken i Kroatien: Lyckans Hjul av Kajsa Ingemarsson. En av personerna klipper sig kort och får kommentaren: det är ju iallafall inte "tantsnagg". TANTSNAGG! Jag började se mig omkring och min korta djärva frisyr på 60-talet har blivit... tantsnagg. Var och varannan "tant" är faktiskt mer eller mindre snaggade.

Skatan håller på att spara ut.... till nå´t tufft, lite längre, spretig .... eller nå´t .... frisyr. Hade annars tänkt mig den korta frisyren ända Till sista andetaget. Men inte taantsnagggg även om jag numera har förlikat mig med tant-titeln.

Jag håller med dig... Weman ... om The Boss och Drive all night

Läste just Halvar och Weman och måste säga... att trots kön är jag också väldigt förtjust i Drive all night... älskar att köra bil hela natten... älskar The Boss ... och älskar att höra the Boss i bilen på natten. Så ....



.. sätt på dig hörlurarna och ...kör...

Stackars StinaPinaFina ....

StinaPinaFina är skotträdd... sedan två år tillbaka när någon två veckor före nyårsafton kastade en smällare strax bakom henne....

Men det har gått ganska bra ändå... om vi undvek nyårsaftnarnas och valborgsmässoaftnarnas fyrverkerier och smällare....

Men så på försommaren i år... Mannen var ute i ett skogsområde nära vårt hem då det började smälla (det visade sig att det fanns en skjutbana i närheten, ja nästan inte i närheten heller ... men skotten hördes på avstånd). StinaPinaFina blev så himla rädd att hon stack... Håkan trodde hemåt... men hon hade stuckit upp på E4 motorvägen. Som tur var... det var tiiidigt på morgonen, stannade en dam och öppnade bildörren. StinaPinaFina hoppade in (hon älskar att åka bil och känner sig trygg i bilar) och det blev färd till polisen. Döm om min förvåning när polisen ringde (Skatan var i Örebro och visste ingenting om dramatiken). Mannen hade sprungit hem, ingen StinaPinaFina, tillbaka och hem igen som en yr höna/tupp. Han blev glad när jag ringde och kunde hämta henne från polisen. Och damen (hundägare), som stannat och plockat upp henne, fick naturligtvis tacksamt tack från oss när vi fick reda på vem hon var och var hon bodde.

Men nu till dagen. Så gott som varenda dag har det smällt... en där, en här... och StinaPinaFina blir stel som en pinne, svansen mellan benen och vill bara hem. Igår och i morse ville hon inte ens gå in i den skogen, de skogar vi brukar gå i här hemma i närheten. Jag får draaa henne... och det går ju inte. Hon hyperventilerar och skakar i hela kroppen, flåsar och ja... och det har inte ens smällt omkring oss de senaste dagarna. Nu kan t o m en bildörr utlösa en reaktion...

StinaPinaFIna och jag har alltid haft så himla kul på våra skogspromenader. Skatan är alldeles förtvivlad. Vi har en CD med skott och smällare men.... jag vill inte gärna spela upp den här hemma nu när hon är rädd ute t o m när det INTE smäller. En trygg plats måste hon få ha. Men vad skall jag göra... Barbro Börjesson?? eller är det någon som har något tips? Det var inte många dagar sedan som hon bara ryckte till vid ett skott, stelnade, men fortsatte efter en stund alldeles som vanligt. Nu vågar jag inte ensa släppa henne eftersom hon blir helt blockerad...

Det blev Mamma Mia och ingen Petter...

Tredje gången gillt.... Jag har skrivit ett lååååångt inlägg under den här rubriken två gånger redan... och plötligt, vips, försvann allt och jag har fått börja från början. Nu dj...rs...

Vi väntade och väntade men hörde inget från Petter så vi bestämde oss för matiné och Mamma Mia klockan 15.45. Åkte dit, fick inga biljetter men köpte istället till föreställningen klockan 18.15, åkte hem, lagade middag,avnjöt dito, gick en sväng med StinaPinaFina (som avskyr hundväder dvs regn och blåst och rusk. Man får draaa henne runt kvarterat) och gick på bio.

Mamma Mia var precis så bra som alla som sett den har sagt. En fartig, glad, sprallig, sentimental musikal om vänskap och kärlek, främst den här vänskapen som håller i vått och torrt och naturligtvis fick mina tankar att gå till Margiths och min vänskap som aldrig tar slut ... filmen triggade igång alla minnen och jag inser att Margith i alla högsta grad är närvarande i mitt liv och kommer så att förbli. Jag tänker på henne i stort och smått, har kul med henne och.... saknar henne så fruktansvärt mycket... men hon finns hos mig... och den vänskapen kan ingen ta ifrån oss...

När jag skulle krypa till kojs fick jag syn på mobilen som jag alldeles glömt bort. Ett missat samtal.

I morse ringde jag upp det missade samtalet som var från Petter.... Som tur var hade han, när han kom tlll Nyköping, bara femton minuter på sig till tåget tillbaka skulle gå så han hann inte med ett besök hos mig. Tur, eftersom jag hade glömt min mobil och det utlovade skrovmålet kanske inte infriats. Petter är också en av de här fantastiska människorna som gör det de vill utan massa om och men. Någon hade berättat att de hört Lolita på radions P1 och sagt till Petter att här var en självfrände...han tog kontakt och vandrade tillsammans med Lolita till Nyköping där han tog tåget tillbaka till sitt jobb som lärare. Både Petter och Lolita har diskbråck (Lolita är stelopererad) och fått lära sig att röra på sig är det bästa... och så blev det en vandring för Lolita Stockholm - Hamburg. Hon tyckte att hon skulle kunna göra något för att väcka männskor för miljön och samtidigt röra på sig.. och så kom den här idén att "pilgrimsvandra". Jag hoppas att få träffa både Lolita och Petter "live" någongång.. Jag kommer iallafall följa hennes vandring och väg och äventyr... till Hamburg.

Hon kommer inte.... förbi

... Skatan har just talat med Lolita...och hon tar en annan rutt för att komma till sin stuga. Oj vad jag blev besviken... men jag förstår ju att hon gör det optimala... och så väntar ju någon alladeles speciell med middag... Jag önskar henne all lycka på vandringen...

Och kanske kommer Petter, en man som har följt henne en bit på vägen... innan han tar tåget tillbaka till Stockholm.



PS: Jag har lagt ut en länk till Lolitas blogg om sin vandring här bredvid. DS