söndag, november 23, 2008

Jag skriver inlägg... men inte här...

Nedanstande inlägg har jag skrivit i min nya blogg som ni kan nü antingen härifran genom att markera här eller här alldeles till höger. Pa wordpress kan jag göra inlägg även om det gar trögt där ocksa. Da och da kopierar jag över ett inlägg hit men ni är naturligtvis jättevälkomna till mitt nya blogghem.



Skatan har läst en av de böcker som hon klassar som "den bästa någonsin" ... kanske... tillsammans med några andra... också... kanske.

Nåväl.

Jag har läst Allt är vind av J M G Le Clézio, årets nobelpristagare. En värdig sådan måste jag verkligen säga. Jag hade inte läst något av honom tidigare ... men nu kan jag säga att den här boken iallafall är i nobelprisklass, tycker Skatan.

Som det står på baksidan ..."sammanflätas två parallella skeenden: författarens alter ego Jeans ungdomsår i Nice, London och Mexiko, och hans förfäders liv efter utvandringen till ön Mauritius under Franska revolutionen."

Det är den yttre berättelsen.

Le Clézio är några år äldre än jag. Men... han skildrar sin ungdom med ett språk som doftar, känns, visualiserar tiden... då... 50- och 60-tal så att jag själv, "återfinner" min egen ungdom med dess höjdpunkter, sökande, mörka och ljusa sidor. Och jag tror inte det beror på att han var ung ungefär samtidigt som jag. Jag tror att alla som läser hittar sin ungdoms känslor....de existensiella tankar och ... hur man blev den man är... ja... det är så tidlöst..så..

Och vilket språk! Det går inte heller för mig att sätta "fingret på" vad det är som gör att Le Clézio behandlar språket så .. så överraskande.. Det är både poetiskt och högst vardagligt... och får mig som sagt att nästan rent fysiskt "känna" huvudpersonens, Jeans, känslor, känna mina egna med hans... Ja, det är verkligen svårt att förmedla. Så jag säger bara läs! Läs Allt är vind! Det är nåstan ett måste, tycker Skatan.

Nästa bok jag har läst är inte så "litterärt" märkvärdig, inte märkvärdig alls språkligt eller så... men behandlar och berättar om ett ständigt aktuellt ämne: förintelsen under andra världskriget. Boken heter Jag lever fast jag är född, En judisk familj i Budapest 1941-1956, skriven av Georg Sessler, som här skriver om sin egen familj ..."ett vittnesmål från 1900-talets svartaste stund och på samma gång ett levande och kärleksfullt familjeporträtt".

Där finns de mest fasansfulla händelser beskrivna, samtidigt som livet, vardagslivet berättas med allt vad det innebär av att små stunder av glädje och lycka blandat med nödvändigheten av söka mat för dagen, ställen att bo på, hålla familjen samman, vilket man inser inte går om man skall överleva. Det skildras hur vi människor kan förvandlas till djur, nej, jag tror inte djur kan vara så bottenlöst grymma och vidriga och maktgalna som vi alldeles "vanliga" människor förvandlades till... Och sedan... när man trodde att allt var över... började det från början igen med alla fasor... Kommunisterna tog över och förföljelsen börjar om... Det är Ungern och pilkorsarna och SS-männen ...och kommunisterna, stalinisterna, men främst de egna landsmännen som jagar, förföljer, skjuter ihjäl, torterar, fängslar och sänder till arbetsläger och till koncentrationsläger.... Och det var judarna som skulle förintas till siste man efter att ha utnyttjats som soldater (arbetrssoldater), arbetare och t o m medhjälpare till förintelsen. Det här är en nyttig "historiebok" för alla att läsa om hur Inte bara Tyskland utan som här, Ungern, tar det "tyska budskapet" om judeutrotningen till sig med hull och hår och nästan är mer nitiska bödlar än de tyska var där på hemmaplan i Budapest.

Och så nu.... är jag framme vid den tjockaste av tjocka (undantag är kanske Noréns dagbok) böckerna, nämligen De välvilliga av Jonathan Littell.

Jag har bara börjat... är på sidan 19 av 910...

"Bröder, låt mig berätta vad som hände." Så lyder den första meningen som sedan följs av en "inre monolog" med meningar långa... så långa. Nej, när jag ser tillbaka så är meningarna inte alls långa. De är osedvanligt korta. Men hans berättelse berättas i ett långt "sveep" liksom ens egna tankar kan gå... från det ena till det andra. Ganska krävande faktiskt. Får se om jag tar andra böcker "emellan" . Boken skall iallafall handla om "...där den gamle SS-officeren Max Aue ser tillbaka på krigsåren i Hitlers armé. ....här skildras kriget genom bödelns ögon..." Så det blir alltså ännu en "historiebok" för Skatan...

Ni ser att jag inte är sysslolös. Stressigt värre faktiskt för det är ju så mycket man vill hinna med att läsa... och utbudet är enormt.

Ha det, som Sonen brukar säga

2 kommentarer:

Anonym sa...

Så intressant att läsa vad du skriver om böckerna! Jag blir väldigt sugen på att läsa den franska nobelpristagarens. Har läst ungefär en fjärdedel av Noréns dagbok nu. Den är ett väldigt bra sällskap, måste jag säga. Han kommer så nära genom beskrivningen av sina relationer, sitt arbete som dramatiker och regissör, sina vardagssysslor med städning, inköp m.m. och fr.a. sin öppenhet om känslor och tankar. Så generöst, även om han förstås delvis skriver av ekonomiska skäl. Jag tycker att de recensioner han fick (som jag minns dem) var snåla och ogina.
Det har börjat storma ute nu och värre ska det bli. Hoppas att inte taket blåser bort!

Ha det så bra!
Kristina

Anonym sa...

Kristina! Ja det är inte ofta jag läser en bok som jag tycker så där odelat mycket om som Allt är vind. Noréns dagbok har jag ju, som du vet, bara läst lite, en bråkdel av. Den är ju så tjock och jag hade lånat den på biblioteket så jag kom inte så långt. Men fick inte den ganska bra kritik ändå? Vad jag kommer ihåg. Fast väldigt blandad förstås.
Här har det varit busväder men idag ganska fint och i morgon väntar vi ännu vackrare. Det är snö på marken och har snöat en del idag också. Det lyser ju upp. Tänk så mycket glädje man har av sin läsning. Och vilket sällskap! Kramar från mig och Mannen också!